|
|
|
|
|
media 2003 |
|
|
|
|
|
media 2003 |
| . |
|
Tigern från Gdansk |
Ålandstidningen |
30.06.2003 |
|
|
En helt vanlig matiné |
Ålandstidningen |
30.06.2003 |
|
|
Med lek i blicken |
Nya Åland |
30.06.2003 |
|
|
Ojämnt reservprogram |
Nya Åland |
30.06.2003 |
|
|
Rätt man på rätt plats |
Nya Åland |
30.06.2003 |
|
|
En serie musikbilder |
Ålandstidningen |
27.06.2003 |
|
|
Jazz på kyrkorgel |
Nya Åland |
27.06.2003 |
|
|
Stramt och säkert |
Nya Åland |
27.06.2003 |
|
|
Med fria händer |
Ålandstidningen |
26.06.2003 |
|
|
Intresserar hela vägen |
Nya Åland |
26.06.2003 |
|
|
Messiaen, Bach och Mozart nöjda med konserten |
Ålandstidningen |
25.06.2003 |
|
|
Livfulla Vocalis |
Nya Åland |
25.06.2003 |
|
|
Skönsång med ljus i stämman |
Ålandstidningen |
24.06.2003 |
|
|
Trygg festivalstart |
Nya Åland |
24.06.2003 |
|
|
Barockmusik utan politiker |
Ålandstidningen |
23.06.2003 |
|
|
Stor bredd på årets festival |
Ålandstidningen |
20.03.2003 |
|
|
Jazzigt på årets orgelfestival |
Nya Åland |
18.02.2003 |
|
|
TIGERN FRÅN GDANSK Orgelfestivalen. Konsert i S:t Görans kyrka, 28.6, Roman Perucki, orgel Kraftfullt, som en tiger vid tangenterna, angriper Roman Perucki orgelsymfonin av Charles Maria Widor. Perucki är inte rädd för att använda klorna. Här finns det gott om kraft. Titeln "tigern" far Perucki förstås dela med Gdansk andre store son, boxaren Darius Michalchewski. Dom har mycket gemensamt. En obeveklighet, en framåtanda och en förmåga att uthålligt bevara intensiteten och tempot. Det finns också något självklart över Peruckis spel som om vi ständigt stod inför presentationen av den enda riktiga tolkningen. Också registreringen känns följdriktig, nästan logisk. Det finns många utrotningshotade arter i vår värld. Det är ändå roligt att orgeltigern inte hör till dem. Delade känslor Få tonsättare ger mig så delade känslor som Charles Maria Widor. Fantastiska avsnitt blandas med passager som borde ha gallrats bort. Sinnrik och överraskande polyfoni ställs mot kantig tematik. Man vet inte riktigt hur man ska sitta. Widors sexsatsiga (de klassiska fyra satserna föregås av en toccata och en fuga) orgelsymfoni har sällan hörts på orgelfestivalen. Det gäller även andra verk ur hans digra produktion. Verken behöver ett stort instrument. Det gör att endast Mariehamns kyrka är riktigt lämplig för dem. Perucki inledde med lika tigeraktiga tolkningar av Guilmant och för mig rätt obekante polacken Surzynski. Stabila händer Årets orgelfestival har varit en stor konstnärlig framgång. Konsert efter konsert har gett prov på hög musikalisk kvalitet. Vägen framåt verkar vara i stabila händer. Engagemanget från styrelsen är stort. Henrik Gwardak har lagt sin prägel på programmet och verkar tycka om att blanda nyheter med mer traditionella inslag. Även publikmässigt blev årets orgelfestival en stor framgång. Över tusen personer har besökt de fjorton evenemangen. Bara börjat Och till slut skall jag redovisa ställningen i politikernas kulturaktivitetsliga inför valet: socialdemokraterna (Barbro Sundback) 1, övriga partier 0. Men kultursommaren har ju bara börjat. PETER LÅNG |
|
EN HELT VANLIG MATINÉ Matinékonsert i Finströms församlingshem. Monika Murek, violin, Mateus Slojewski, violoncell, Conrad Zwicky, orgel. Allting verkade lugnt och en smula beskedligt. Eftermiddagssolen lyste förstrött från den klarblå junihimlen. Tiden verkade försjunken i egna tankar. Kammarmusik med paus för kaffe och bulle. Vänliga, lågmälda samtal. En hel del människor hade samlats i Finströms församlingshem för att lyssna på konserten. Den årliga orgelfestivalen var inne på slutrakan. Få tänkte sig att dagen skulle föra med sig några överraskningar. Henrik Gwardak, orgelfestivalens framgångsrike ledare, hade på kort tid trollat fram en ersättare till den polske organist som uteblivit av för publiken okända, men knappast mystiska, skäl. Den schweiziske organisten Conrad Zwicky hade antagit erbjudandet att spela i hans ställe. Violinisten Monika Murek och cellisten Matteus Slojewski, båda från Polen, var som tänkt på plats för att spela på matinén. Enhetlig klädsel Enhetligt klädda i konstnärsuniformens svarta färg ställde sig musikerna längst fram i salen och bugade sig. Ingen särskild nervositet kunde skönjas. Allting verkade normalt. De presenterade lugnt styckena som skulle framföras, i tur och ordning. Dietrich Buxtehude var Bachs lärare och förebild. Han, Conrad Zwicky, berättade med välvalda ord och behärskad entusiasm om tonsättaren och verket. Därefter satte han sig vid orgeln och framförde musiken på samma sätt. Fullt begripligt, klart och utan större musikaliska utsvävningar. "Till amatörerna" Det blev de båda polackernas tur. De nickade artigt till organisten som vänligt leende hade satt sig ner för att lyssna. — Paganini har dedicerat sin duett till amatörerna, berättar Matteus på god svenska. Det märktes inte när musikerna, utan tekniska begränsningar, smakfullt och välfraserat framförde det variationsrika stycket. Upplevelsen av musik varierar från dag till dag, från stycke till stycke. Man kan aldrig riktigt veta när något särskilt skall hända. När samspelet fungerar så väl att musiken lyfter. Nybryggt kaffe Klockan hade närmat sig tre på eftermiddagen. Doften av de nybryggda kaffet låg kvar över rummet. Programmets sista nummer var Tomaso Antonio Vitalis “La Follie”, en melodi som många tonsättare skrivit variationer över. Tomaso Antonio Vitali levde 1663-1745. Stycket är knappast känt som något mästerverk. Musikerna utbyter ögonkast och sätter igång. Den lilla orgeln blandar sig perfekt i fiolens och cellons klang. Framförandet går bra. Musikerna koncentrerar sig lyhört på varandras insatser. Det var kanske det som låg bakom det som sedan hände. Ungefär någonstans mot mitten av verket tar musiken fart och slungar sig upp i högre sfärer. Samspelet mellan musikerna blir plötsligt lika intimt som ett samtal mellan syskon. Förtroget samtal Känslan av att lyssna till ett förtroget samtal infinner sig. Ett magiskt skimmer omger under en kort stund de spelande. Ett litet gyllene ögonblick senare tar stycket slut. Det är tyst. Världen utanför håller andan. Applåderna bryter förtrollningen. Det oväntade hade skett. Musiken hade visat sig från sin bästa, oberäkneliga sida. Matinén var slut. Det mesta återvände till det normala. PETER LÅNG
|
|
MED LEK I BLICKEN Ålands XXIX orgelfestival. Konsert med Roman Perucki, Polen, i St Görans kyrka, Mariehamn, lördagen den 28 juni 2003 kl 20.00. På lördagskvällens avslutningskonsert var det helheterna som stod i första rummet. Polska organisten Roman Perucki var publiktillvänd och charmade med lekfulla tolkningar av skön och lördagsvänlig musik. Det var också festivalens enda konsert som i programbladet inte innehöll musik av Bach, men det ändrades ju i och med att programmet för fredagens konsert ändrades. Omfamning Konserten inleds med Guilmants arrangemang av Händels kännspaka “Lift Up Your Heads”, ett verk som är en direkt orgie i publikfrieri, men det på ett positivt sätt. Perucki tar ingen stress över detaljerna, utan han omfamnar hela stycket på en gång med ett stort leende på läpparna. Känn efter, njut, sjung med, säger han genom det ståtliga fanfarliknande temat. Varsamt Det är lätt att hålla ordning på verken i den här konserten, de är nämligen bara tre. Efter Guilmant är det Surzynski och hans sonat i d-moll, en väldigt behaglig historia precis som resten av konserten. Framför allt andantesatsen framförs mycket vackert, och den sköna melodin tas fram snyggt. Inte med vassa verktyg utan med varsamma händer. Det tidvis lekfullt rytmiska allegrot uppskattas också storligen. Djupdykning Franske Charles Maria Widor, som också fick vara med under den franska konserten i torsdags, visar nu sin mest sympatiska sida i sin fjarde symfoni i f-moll. Peruckis lättsamma spelstil är visserligen förtjusande rakt igenom, men en del detaljer försvinner nog av rent slarv. Han är också ibland väl frikostig med registreringstiden. Scherzosatsen skulle behöva en extra djupdykning i detaljerna för att ge den den säkerhet som behövs. Den blev nu aningen kaotisk. Rolig Men sedan kunde man ju njuta av Peruckis sköna melodihantering i fugan, den humoristiska tolkningen av adagiot och den charmerande andaritesatsen. En rolig konsert, helt enkelt. HENRIK JANSSON
|
|
OJÄMNT RESERVPROGRAM Ålands XXIX orgelfestival. Konsert med Conrad Zwicky, orgel, Monika Murek, violin, Mateusz Slojewski, cello. Johannes Döparens kyrka i Sund, fredagen den 27 juni 2003 kl. 20.00 Egentligen skulle André Mielewczyk varit organist under den här konserten, men när han blev sjuk inkallades Conrad Zwicky med kort varsel. Och det är klart, har man kort tid på sig blir resultatet inte så bra. Tydligen hade Zwicky inte heller riktigt repertoaren i utryckningsskick. De tre skisser över Lova Herren av Brita LeutertFalch som han spelade i mitten av programmet var knappast något som platsade i ett sammanhang som det här. Mycket samspelta Den rätt tunnsådda publiken i Sunds kyrka fick dock njuta av en mycket samspelt stråkduo i Monika Murek och Mateusz Slojewski på violin respektive cello. Fiorillos duett i C-dur ljöd av glädje och samspelthet. Den dramatiska andra satsen kontrasterade väl mot det lekfulla slutet, och det var lätt att fascineras av parets chosefria framtoning och naturliga tolkningar. Halvfärdigt Det avslutande verket av Rheinberger, Suite for violin, cello och orgel, blev en ojämn historia. Andra satsens tema och variationer framfördes smakfullt och känslosamt, medan första satsen saknade märkbart engagemang. Delar av verket var också fortfarande pa övningsstadiet. Förståeligt, visst, men mycket tråkigt. Ingen vill ju höra en halvfärdig konsert, vilka orsakerna än må vara. HENRIK JANSSON |
|
RÄTT MAN PÅ RÄTT PLATS Ålands XXIX orgellestival. Konsert med Michel Colin, Frankrike, i St Görans kyrka, Mariehamn. Torsdagen den 26 juni kl 20.00. Som om den vore regisserad hoppar publiken alldeles samtidigt rakt upp i luften. Men vad kan man annars vänta sig när Michel Colin helt utan att värma upp de lyssnande sätter igång konserten med finalen ur Bachs Matteuspassion i närapå full registrering. Precis som den brutala inledningen förutspådde fortsatte konserten med tydliga gester och stadig hand. Överväldigande, på ett positivt sätt, och mycket smakfullt. Dock måste tilläggas alt de första styckena, förutom de överväldigande inlednings- tonerna, inte hade den säkerhet som senare byggdes upp. Som om orgeln var helt ny för Colin. För det förekom en del märkliga felspelningar i både Bachverket, som för övrigt var ett arrangemang av Charles Maria Widor, och i nästa stycke, fem preludier av Périlhou. Det förläts dock snabbt när han satte igång Duprés opus 62, ett stycke som tydligen passade honom som hand i handske. Den här kvällen var Colin helt klart bäst när han fick måla med stora penseln. Tournemire toppar Ett onödigt irritationsmoment var de långa pauserna mellan styckena, och en hel del dunsande och smällande uppe på orgelläktaren. Jag vet inte vad oljuden kom ifrån, men pauserna kunde gott kortas ner till fördel för helhetsintrycket av verken med flera satser. Tournemires mångsidiga verk med det smidiga namnet "Paraphrase-Carillon de l’ office de l’Assomption" toppade min kväll. Det krävs en fransman för att spela fransk musik skulle jag tro. Mera tema Efter den avslutande toccatan av Callaerts gav Michel Colin ett extranummer åt den förtjusta publiken, det första under den här festivalen på en renodlad orgelkonsert. Det blev en improvisation, och en riktigt humoristisk sådan, om än aningen långrandig. Det kändes väldigt bra med en fransk konsert under orgelfestivalen. Temakonserter uppskattas, och kunde också marknadsföras sådana. HENRIK JANSSON |
|
EN SERIE MUSIKBILDER Orgelfestivalen. Konsert i Mariehamns kyrka 26.6, Michel Colin, orgel Ruta ett. Den franske organisten Michel Colm anländer till Mariehamns kyrka, hälsar och tittar granskande pa orgeln. Ruta två. Organisten övar och antecknar registreringar. Han ser en smula bekymrad ut. Kommer tiden att räcka till? Ruta tre. Publiken anländer. Sommarkvällens sol lyser in genom kyrkofönstret. Ruta fyra. Närbild av Michel Colin. Ruta fem. Närbild av organistens fingrar som flyger över tangentema. Ruta sex. Kritikern ser nöjd ut med öppningen. En tankebubbla säger: det har blir spännande, Widor och Bach... Ruta sju. Hela kyrkan. Interiör. Många koncentrerat lyssnande människor. Ruta åtta. Programblad. Texten Albert Périlhou (1846-1936), fem preludier. Ruta nio. Frågetecken över kritikerns huvud. Ruta tio. Dopfunten. Tankebubbla: inte lika bra. Besynnerliga små stycken. Ruta elva. Träden utanför. Ruta tolv. Tournemires musik exploderar i färgrika vågor genom kyrkorummet. Ruta tretton. Glädjen sprider sig över lyssnarnas ansikten. Ruta fjorton. Rika associationer (abstraktion). Text: Tanken lösgör sig och lämnar rummet med musiken. Ruta femton. Fantasier, färger och obestämbara former. Ruta sexton. Orgelns pipor. Ruta sjutton. Texten: Orgeln frustar, sjunger, gnyr och spinner om vartannat. Organisten Michel Colin växer ihop med sitt instrument. Orgeln trivs i fransmannens sällskap. Ruta aderton. Publiken, vilt applåderande. Ruta nitton. Michel Collin bugar sig från läktarn. Ruta tjugo. Organisten söker med förstoringsglas bland orgelns pipor. Finner konstiga ljud. Ruta tjugoett. Som en gammal jukebox sprutar orgeln ur sig ett palindrom av kända melodier. Ruta tjugotvå. Gladhågsen publik lämnar kyrkan. Ruta tjugotre. Tom ruta, skulle ha avbildat närvarande, glada politiker. PETER LÅNG |
|
JAZZ PÅ KYRKORGEL Ålands XXIX orgelfestival. Konsert "Afroamerikansk musik pa två orglar & saxofon” med Kjeld Lauritsen, Danmark, hammondorgel, Johannes Landgren, Sverige, orgel, Håkan Lewin, Sverige, saxofon. Johannes Döparens kyrka i Sund, onsdagen den 25 juni 2003 kl. 22.00. Så kallade midnattskonserter är ofta stamningsfulla historier. Så också denna. Personligen hade jag väntat mig en konsert mera åt det traditionella spiritualhållet, men av det blev intet. Istället bjöd Håkan Lewin, Johannes Landgren och Kjeld Lauritsen pa en ordentlig dos jazz. Och det är ju inte så illa det heller. Redan i första låten, Joshua Fit the Battle of Jeticho dånar alla tre instrumenten igång samtidigt, och dånar är faktiskt rätt ordet. Hammondorgeln tränger igenom hela kyrkan med sitt muller, orgelns pipor är som bekant inte speciellt tysta när de används till max, och Lewin har lungor för två. Ett abrupt slut, och Go Down, Moses kommer igång. Ett stilsamt, meditativt arrangemang som får den nästan fullsatta kyrkan att förstå att här bjuds det på både fullt ös och stillhet. Melodin först Jag märker att jag då och då känner att jag saknar lite trummor. Bara en virvelkagge och vispar hade gjort susen. I Nobody Knows the Trouble Tve Seen förstår jag att det inte behövs. Lauritsens hammond räcker gott till både harmonier och engagerande rytm. Lewin kunde ibland lugna sig med utsmyckningarna när han presenterar temat i de renodlade jazzlåtarna. I så vackra melodier som A Child is Born och God Bless the Child vill åtminstone jag gärna att temat presenterar sig själv innan improvisationen sätter igång. Avslutande He’s Got the Whole World in His Hands framförs i ett fräscht arrangemang i fem-fjärdedelstakt, och blir för mig kvällens bästa låt. Det är mycket i sången som kan tas fram väldigt snyggt med det där extra slaget och dessutom ett makligt tempo. Nog för att jag brukar efterlysa mera tal under konserter, men Håkan Lewin kunde korta ner talen lite. Det han säger är viktigt och relevant, men går nog fram bättre i kortare version. HENRIK JANSSON |
|
STRAMT OCH SÄKERT Ålands XXIX orgelfestival. Konsert med lnger-Lise Ulsrud, Oslo. St Olofs kyrka i Jomala, onsdagen den 25 juni 2003 kl. 20.00. Om ni som var i Jomala kyrka på onsdagen såg en lång typ som satt på stolarna framför kyrkbänkarna så var det jag. Efter förra årets orgelkonsert i Jomala var jag nämligen inte på trevligt humör tack vare att jag hade ont i hela kroppen av de obekväma bänkarna. Gissningsvis gick det lite ut över recensionen, och det ville jag inte skulle upprepas. Hur det nu kommer sig så är jag på mycket bättre humör den här gången. Skakar om Norskan Inger-Lise Ulsrud visade sin stillsamma sida under onsdagskvällens konsert. Den obligatoriske Bach spelades med sköna rytmiska finheter, och även om energin tycktes avta vid ett par tillfällen var helheten skön. Mozarts Overture i C-dur däremot var kraftfull och intensiv, ruskade om kroppen med stadig hand. Mendelssohn Nikolaus Bruhns Preludium i G-dur inledde hela konserten, och var en riktigt stillsam sak. Ödmjukhet är ordet som jag först kom att tänka på när jag hörde Ulsrud lägga an de första tonerna. Synkoprörelserna mot slutet av stycket kändes osäkra, men med tanke på den säkra stil som stycket i övrigt hade får man anta att det bara var en tolkning som inte nådde fram. Nådde fram gjorde däremot Mendelsohn-Bartholdys orgelsonat i f-moll, speciellt adagiot. Konserten avslutades till min stora glädje med improvisationer, något som förekommer allt for sällan. Denna sköna konst borde förekomma oftare under festivalen. Trots en mycket stilig och framför allt humoristisk improvisation över psalmen Tryggare kan ingen vara dampades ändå helhetsintrycket av att det aldrig sades något om saken. Hemligt-tema-i-kuvert som Markus Malmgren utsattes för under sin konsert år 2000 var en lyckad idé som väcker intresset på ett helt annat sätt. Men inte är jag besviken. Ulsruds rytmiska och småjazziga improvisation satte nog sinnena i rörelse. HENRIK JANSSON |
|
MED FRIA HÄNDER Konsert i Jomala kyrka Inger-Lise Ulsrud, orgel Konsert i Sunds kyrka Kjeld Lauritsen, Hammondorgel, Johannes Landgren, orgel, Håkan Lewin, saxofon Att tänka musik ar ungefär som att tänka med språk, fast utan ord. Tonhöjd, tonfall och rytmisk betoning är viktiga ingredienser. En fras är vanligen lika lång som en andning (särskilt i sång och pa blåsinstrument). - Jag kan bara spela fritt, inte efter noter. - Jag kan bara spela efter noter. Dessa två ytterligheter får man höra gång efter annan. Att personerna ofta är skickliga instrumentalister förringas gärna av ett "bara". Men vad skiljer då en komponerad låt från en improviserad? Skillnaden finns i minnet. Ett papper har längre minne än ett mänskligt korttidsminne. Precis som en roman skiljer sig från en muntligt berättad historia. Improvisationsmusikern jobbar med det material han har i sitt korttidsminne i kombination med tidigare erfarenheter lagrade i långtidsminnet. Detta gör att den musikaliska formen (hur verket är strukturerat, vad som kommer före och vad som kommer efter) ofta är rätt enkel i improviserad musik. Om melodin och strukturen är enkel blir improvisationen lätt att följa, vi förstår hur den skiljer sig från originalet. Tonal miljö Den norska organisten Inger-Lise Ulsrud är en mycket skicklig improvisatör. Hon anvande temat ur "Tryggare kan ingen vara" i sin improvisation. Hon inleder med en klar fingervisning om att verket har inletts, en ståtlig kadens, som samtidigt ger henne tid att analysera melodins harmoniska egenskaper. Därefter följer flera fritt hållna avsnitt hämtade ur långtidsminnets lager av musikaliska element. När temat återkommer behandlar lnger-Lise Ulsrud det i en uppfinningsrik tonal miljö. Detta är betydligt svårare än att lägga temat i förhållande till ett ostinato (upprepande figur) eller atonal miljö, eftersom det hörs när det blir fel. Hennes improvisation innehåller en rad olika stilar, den är variationsrik, med tidvis lysande harmonisk och rytmisk behandling. Formmässigt avslutar Inger-Lise Ulsrud som hon inledde med en intensiv stegring över temat. En sällsynt sammanhållen presentation av materialet. Av konsertens övriga stycken vill jag framhäva bennes noggranna tolkning av Hindemiths Sonat nr 1. Jazzstandards Raka vägen från Jomala ut till Sund för att ta del av ett nytt grepp i orgelfestivalens utbud. En jazzkonsert med två orglar oçh en saxofon. Det speciella med sammansättningen var att försöka kombinera två sorters klangvärldar: Hammondorgelns med kyrkoorgelns. Hammondorgeln togs ursprungligen fram på 1930-talet som ett altemativ till de dyrare piporglarna. Problemet var att man inte lyckades befria klangen från det lilla knäppljud som kommer i början av tonen när man trycker ner tangenten. Detta kom senare att bli just det karaktäristiska i Hammondljudet, det vi förknippar instrumentet med. De tre musikerna, Landgren och Lewin från Sverige och Lauritsen från Danmark var alla flyhanta och frihänta, skickliga musiker. Håkan Lewin formade utan möda varma klanger, blå toner och intrikata fraser på sin saxofon. Kjeld Lauritsen följde upp med mjukt Hammondgung och Johannes Landgren färgade det hela med genomtänkt harmonik. Improvisationsmaterialet bestod av jazzstandards och negro spirituals. Men det hela blev småningom rätt enahanda. Problemet låg i styckenas form, som i stort sätt var densamma genom hela konserten. Tyvärr fick vi aldrig riktigt uppleva några större klangexperiment mellan de två orglarna. Saxofonen spelade solo — mer eller mindre likartat — genom hela konserten. Då och då blixtrade det till som i introt till "Swing low", där det båda orglarnas klangegenskaper snyggt ställdes mot varandra. Och i avslutningsnumret "He’s Got the Whole World in His Hand" som verkade vara det enda stycket riktigt genomarbetat för denna konstellation. Trion har en enorm potential i sin sammansättning och sitt kunnande, men balansen mellan de olika instrumenten måste varieras mer för att särarten skall komma fram. Mera noter och lite mindre fria händer kanske. PETER LÅNG |
|
INTRESSERAR HELA VÄGEN Ålands XXIX orgelfestival. Konsert med Mario Beron de Astrada, Tyskland, i St Görans kyrka i Mariehamn, tisdagen den 24 juni 2003 kl 20.00. Mitt i allt låter det som en plågad mansröst som försöker sjunga med i någon orgelstämma. Jag antar att det är någon av piporna i St Görans orgel som fått sig en stöt, men det skulle ju också kunna vara organisten Mario Beron de Astrada som stönar av lycka. För lycka, mina damer och herrar, lycka är något man får ut av den här konserten. Bach på svamp Logiskt är programmet inte. Astrada inleder med ett verk av nyligen avlidna Messiaen, Dieu paimi nous ur La Nativité du Seigneur. Det är brutalt och atonalt, men mycket skönt, och Astrada varvar stiligt de mäktiga utbrotten med mycket väl hållna virtuosa slingor. Virtuost var det också i andra stycken, som Bachs Toccata, adagio och fuga i C-dur. Toccatan börjar med ett gäng till synes slumpvis utslängda unisona rörelser, ungefär som om Bach suttit och tuggat svampar vid tillfället. Fugan är å sin sida mycket välsvarvad, och Astrada tar mycket skickligt fram det fanfarliknande temat var det än förekommer. Härlig lyssning! Mozart var på sitt dystra, eller åtminstone eftertänksamma, humör när han skrev sin Fantasi i f-moll för orgel. Men det var han väl i regel när han skrev musik för det gudliga som han, åtminstone enligt Milos Foreman, hyste mycket stor respekt för även om han knappast kunde ses som en kyrkans tjänare. Ångesten får ett gudomligt vackert svar i mitten av verket i Astradas händer, med försiktig registrering och ömsint smekande av melodislingorna. Det är märkligt och rörande på samma gång. Berörande Bach Ett genomgående tema för kvällen tycks vara virtuosa stycken tolkade med stil och känsla. Uppvisningarna lyser med sin frånvaro, trots att den valda musiken mycket väl kunde användas till sånt. I mina öron är sådan tecken på stor musikalisk mognad som mycket få musiker kan uppvisa. Det spelades ännu mera Bach under kvällen också, och jag förvånades över hur intressant det hela tiden var. Sällan, om någonsin, har Bach berört mig på det viset. Missförstå mig inte nu - Bach är ju mannen med stort M. Men för mycket blir oftast för mycket. Den här kvällen var det dock inte så. Höjdare Jag är fascinerad över att konserterna hittills under orgelfestivalen har överträffat varandra. Jag har svårt att tänka mig att det kan fortsätta länge till, men man kan ju hoppas. Hur som helst var Buenos Aires-födda Mario Beron de Astrada hittills festivalens höjdare, och kanske till och med det bästa under de år jag lyssnat på orgelfestivalen, vilket i och för sig inte är så många. Men kan någon snälla fixa den där stönande pipan? HENRIK JANSSON |
|
MESSIAEN, BACH OCH MOZART NÖJDA MED ORGELKONSERTEN Konsert i St. Görans kyrka 24.6. Mario Berón de Astrada, orgel. - Det var en triosonat, min sjätte, säger Bach och ler. - Ja, det har ju aldrig vållat dig några större besvär att komponera snabbt, svarar jag. - Ja, men jag blir uppspelt varje gång. Musiken gör mig glad när den får det där flödet, när det rinner till av sig själv. - Vad tyckte du om Mario Berón de Astradas tolkning av den då? - Jo, den var fantastisk, ser du. Han spelar den mycket bättre än jag själv. Ett sånt flöde! - Är det sant? - Ja, och de andra styckena gjorde han minst lika bra. - Det är kul med killar som kan. Mozart blandar sig i diskussionen. En som tar en på allvar att man förlorar glimten i ögat. Glimten är viktig, fortsätter han. - Precis, skjuter Bach in. - Menar ni närvaro och distans samtidigt? - Just presis... - Och heligheten inflikar plötsligt Olivier Messiaen som suttit en bit bort och följt diskussionen. - Helighet? Hur går det till att få heligheten i musiken? - Man lyfter upp den. Gör den genomskinlig som en änglavinge. Om musiken är lättare än luft stiger den uppåt och blir himmelsk, tillägger Messiaen med glimten i ögat. Inga skarvar - Vad tyckte ni andra om Mario Berón de Astradas sätt att framföra era verk? - Särpräglat, utropar Mozart. - Spännande registrering, utbrister Bach. - Himmelskt flöde, inga skarvar, bara musik, tillägger Messiaen. - Lidelsefullt, säger Mozart och Bach i en mun, likt Dux och Comes i en fuga, förvånat stirrande på varandra. - Jag ber att få tacka gästerna i studion och den tysk-argentinske organisten Mario Berón de Astrada för hans besök vid Ålands orgelfestival och publiken som än en gång sökt sig till kyrkan i stora skaror. Och kom ihåg: musik är bäst på riktigt! Och därmed avslutar vi programmet om orgelmusik för den här gången. Tack till alla läsare. Ni har läst en presentation från Radio Nonkronos. - Såg ni några politiker i publiken, frågar jag, efter att texten är skickad till tryckeriet? - Inga, viskar Bach. - Pffff, utbrister Mozart. - Sss, tillägger Messiaen. PETER LÅNG |
|
LIVFULLA VOCALIS Ålands XXIX orgelfestival. Konsert med Ulf Samelsson och Olaus Petri Vocalis i St Mikaels kyrka i Finström, måndagen den 23 juni 2003 kl 20.00. Finströms kyrka har en trogen publik. Eller det finns en trogen körpublik i Finström. Eller vet helt enkelt hela Åland att Finströms kyrka har så fantastisk akustik. Hur som helst är det gott om folk när Ulf Samuelsson och Olaus Petri Vocalis håller konsert med musik av allt från Palestrina på 1500-talet till nulevande Arvo Pärt. Pärt, ja. Konserten inleds med hans Bogoridtse Djevo, som är en lovsång till Guds moder Maria. Körens klang är mogen och fyllig, ett verkligt nöje att höra. Koncentrerat och samlat sjunger Qlaus Petri Vocalis ett av Parts många vackra medeltidsinspirerade körverk. Palestrina får också vara med med kyriet ur Hodie Christus natus est. Det känns ovant med den här sortens muntra toner i ett kyrie, men framförandet är trovärdigt och tonsäkerheten föredomlig. Nöjd Purcell Sedan bar det av ut i kyrkhörnen. Med en solist stående vid altaret och tre kvartetter vid de övriga korsändarna framför kören Purcells Music for a While, ett verk som känns fräscht och piggt trots sina nästan 350 år på nacken. Jag vet att många musiker reser ragg när man säger att musik är vacker, men det är svårt att hitta andra beskrivningar. Skön är en annan mojiighet. Hur som helst klingar männens ackompanjemang snyggt mot sopranens och altens harmonier, och “surroundeffekten” som man skulle säga idag är riktigt gemytlig. Det faktum alt del är väldigt inne just nu för körer att flytta på sig under kyrkokonserter har inte gjort idén sämre. Purcell hade varit stolt. Splittrad Samuelsson gör ett par soloframträdanden pa orgel också, och det med den äran. Gustaf Häggs Festmarsch är en rolig historia med medryckande pompa och ståt varvat med stilla avbrott. Ett preludium och fuga av Bach hinner han ocksä med. Fugan sitter lite löst med otydligt framträdande teman. Ulf Samuelsson verkar vara lite splittrad mellan sina roller som dirigent och organist under den här konserten, vilket är synd med tanke på möjligheterna. Kören verkar ocksä bli lite nervös efter orgelavbrottet, och Bachs motett Der Geist hilft unser Schwachheit auf känns därför ganska osäker. Annars är tolkningen rätt rolig, med betoningar på ganska osedvanliga ställen. Flexibel grupp I avslutande numret Kristallen den fina är kören igen ute i kyrkorummet, och del är njutningsdags igen. Arrangemanget innehåller ett par melodislingor som går emot temat till taktart och stil, och sammantaget är resultatet både roligt och uppfriskande. Tyvärr var okoncentration något som präglade konsertens senare hälft, så helhetsintrycket led delvis av del. Olaus Petri Vocalis är i alla fall en mycket skicklig och flexibel ensemble som vi gärna välkomnar åter till Åland. HENRIK JANSSON |
|
SKÖNSÅNG MED LJUS I STÄMMAN Konsert i Finströms kyrka 23.6. Olaus Petri Vocalis, UIf Samuelsson, dirigent och orgel. Hur skall man beskriva det man har hört? Hur skall man i ord återge en upplevelse som måste höras, inte läsas? Om jag kunde, skulle jag ha spelat in konserten och lagt ut den på hemsidan och endast skrivit: lyssna själv! Olaus Petri Vocalis från Örebro är svensk körsång när den är som bäst. Det är klockrent med perfekt stämbalans och en klang så ung, ljus och skir att... att... (här sjunger jag lite själv, men det blir inte bra)... man vill höra mer och mer. Ulf Samuelsson har skapat en kör som kan konkurrera med de allra bästa. Samtliga stämmor är enhetliga och lätta att följa. Deras tolkningar av Arvo Parts verk var lysande och Purcells “Music for a while” med kören utspridd i kyrkan gav upphov till behagliga rysningar längs ryggraden. Men vad betyder det för dem som inte var där (det var glädjande många som var där)? Det kan naturligtvis ångra sig och tänka att de inte skall få hända igen. Men de kan knappast tänka sig igenom alla stämmor i Parts "Magnificat" med ovanstäende ovationer. Extranumret Åhléns sommarpsalm — världens vackraste psalm — fullbordade det bländande intrycket av konserten. Konserter är bäst pa plats, inte i tidningen dagen efter. Hör Olaus Petri Vocalis ikväll i Kumlinge! Bachslummer Jag önskar att någon snart väckte mig ur min dogmatiska Bachslummer. Den musiken berör mig helt enkelt inte för tillfället. Väl utförd eller ej, det går inte hem. Det är tungt för en stor Bachsupporter. Jag undviker därför helst att ge ett omdöme av Bachverken. Men jag att tvungen att konstatera att orgeldelen av konserten inte hänförde på samma sätt som det övriga materialet. Och till sist: den "politikerspotting" som jag introducerade i gårdagens tidning har inte gett några resultat — åtminstone inga positiva. Om någon lagtingskandidat vet med sig att den varit på något kulturevenemang av egen fri vilja och nyfikenhet kan kandidaten meddela mig. Om någon i publiken får syn på en kandidat, ryck mig i ärmen så skall jag notera det. Inför höstens valdebatt kan det vara trevligt med lite statistik över verklighetsanknytningen, när kandidaterna uttalar sig om kulturen. PETER LÅNG |
|
TRYGG FESTIVALSTART Ålands XXIX orgelfestival. Konsert med Pekka Suikkanen i Sta Maria kyrka i Saltvik, söndagen den 22 juni 2003 kl. 20.00. När Pekka Suikkanen var med i orgelfestivalen senast var året 1984 och han var nyutexaminerad med diplom från Sibeliusakademin. Efter det har kompletterande studier lett honom via Spanien, Tyskland och Holland. Nu är det som bekant år 2003, och Suikkanen är nu organist vid Gamla kyrkan i Helsingfors samt timlärare vid Sibeliusakademin, och har dessutom flera förtroendeuppdrag i finska orgelsällskapskretsar. Stolthet Och kanske är det styrelsemänniskan i honom som talar när man hör hur tydligt han strävar efter perfektion i spelet. Den här musiken har han spelat förr, många gånger, och löpningarna är välrepeterade och säkra. Eller så är han kanske bara väldigt, väldigt rutinerad, vad vet jag. Hur som helst är det svårt att tänka sig Suikkanen frusta av glädje när han lägger an den inledande sonaten i d-moll av Mendelssohn-Bartholdy. Däremot är stoltheten han känner över instrumentet tydlig, och hans trygghet vid piporna är uppenbar. Men humor finns också, och den kommer fram mot slutet av programmet. Rincks variationer över ett Corelli-tema är precis så lustfyllda och muntra som musiken kräver. Mänsklighet Också Knechtslilla svit bestående av en Fantasie och en första sats med det smått lustiga namnet Fantasie für ein angehnemes Orgelregister klingar av både glädje och skönhet. Det är tråkigt att pedaltonerna släpar så mycket som de gör i Saltvik, för det stör nog rätt mycket. Speciellt i de långsamma koralerna av Kellner och Krebs är det ganska frustrerande. Bach är förstås också med, Johann Sebastian alltså, med ett preludium och en fuga i D-dur. Jag måste erkänna att jag väntade mig en väldigt strikt och överanalytisk tolkning, men tji fick jag! Suikkanen visar en känslighet och en mänsklighet som ger mersmak. En trygg festivalstart alltså. Flera konserter under veckan verkar bli riktigt intressanta, så gå nu på en konsert eller två, damer och herrar. HENRIK JANSSON |
|
BAROCKMUSIK UTAN POLITIKER Orgelfestivalen. Konsert i Saltviks kyrka, 22 juni. Pekka Suikkanen, orgel. Årets orgelfestival är den 29:nde i ordningen. I sitt öppningstal framförde festivalens ordförande Henryk Gwardak en lång rad imponerande fakta. Ett hundratal organister från tjugo länder har visat upp sina färdigheter under åren. Sextio musiker på andra instrument och trettio ensembler har konserterat. 25.000 personer har lyssnat. Ålands orgelfestival är en av Ålands kulturskatter. Henryk Gwardak avslutade med att tacka festivalens generösa sponsorer, varav bl.a. landskapsstyrelsen särskilt nämndes. På tal om landskapsstyrelsen. Det skall bli speciellt intressant att följa med årets orgelfestival ur politisk synpunkt. Alla dessa kandidater som i höst skall lägga fram sina kulturpolitiska program. Kulturen är viktig och skall främjas, brukar det heta. Ja, och sen då...? Det skall bli intressant att se vilka kandidater som grundar sina idéer pa ett verkligt intresse för kulturen, vilka som besöker Ålands äldsta festival. Hittills har det varit ytterst tunnsått med politiker på olika kulturevenemang. Det finns alltså skäl att hålla ett öga på om kandidaterna grundar sina uttalanden på erfarenhet eller hörsägen. Från 1700-talet Pekka Suikkanen besökte Ålands orgelfestival 1984 (det står att läsa i festivalens fina programbok). Hans program vid söndagens konsert bestod nästan uteslutande av 1700-talsmusik. Hans tolkningar av musiken, som huvudsakligen hörde till barockperioden i början av det seklet, gav upphov till tankar om uttryck. Mänskliga uttryckssätt. Språk, bilder och musik. Vissa skriker ut sina budskap, andra föredrar att yttra sig lågmält. En tredje väljer att dekorera det sagda med blommande bisatser, en fjärde sneglar åt matematikens exakthet. Barockens bilder är rikt dekorerade, snirkliga och förgyllda. Perioden möts av sin antites i wienklassicismen, den korrekta avbildningen av naturen, enkelheten. Pekka Suikkanen använder inga överdrifter. Hans uttryck är präglat av eftertanke snarare än av infall och spontanitet. Hans tolkningar av barockmusiken närmar sig därför en något senare idéhistoria. Suikkanen framför musik av Kellner, Krebs och Knecht. Och det är klart, Bach är bättre. Musiken är ändå värd att framföra. Men Kellner, Krebs och Knecht saknar nyfikenheten på sitt material, eller så gömmer sig det subtila i någon mystikpräglad dimension som jag inte förmår uppfatta. Musiken saknar tydliga överraskningsmoment. Konserten blev därför en meditativ upplevelse. Ända tills Pekka Suikkanen lät Johann Christian Heinrich Rinck sex variationer över ett tema av Arcangelo Corelli avsluta konserten i en muntrare ton. PETER LÅNG |
|
STOR BREDD PÅ ÅRETS ORGELFESTIVAL Ett trettiotal musiker från åtta olika länder medverkar i årets upplaga av Ålands orgelfestival, som är den 29. i ordningen. Klassisk orgelmusik, barnkonsert och en jazzkonsert på afroamerikanskt tema finns det på programmet. Den 22 juni inleds festivalen i Mariehamn och när festivalen avslutas den 28 juni har man hållit tretton konserter i åtta olika åländska kyrkor. Elva organister kommer till Åland men också en kör, en trio och en duett. Alla namnen De kyrkor som i år får besök av festivalen är S:t Görans i Mariehamn och så kyrkorna i Jomala, Finström, Saltvik, Sund, Kumlinge, Föglö och Sottunga. De musiker som medverkar är Pekka Suikkanen från Finland, Ulf Samuelsson och Johannes Landgren från Sverige, Kjell Lauritsen från Danmark och Inger-Lise Ulsrud från Norge. Från Frankrike kommer Michel Colin och från Polen Roman Perucki och från Tyskland André Mielewczyk och Mario Berón de Astrada. Dessutom medverkar Duo Polonaise som består av Monika Murek, violin och Mateusz Slojewski, cello. Åland representeras av Kaj-Gustav Sandholm och Henryk Gwardak. Ger ut bok Till festivalen ger föreningen ut en festivalbok med uppgifter om alla årets konserter och ett register över alla som medverkat till festivalen sedan starten 1975. Man kan också läsa mer om festivalen på www.alfest.org . Gwardak konstaterar också att årets program finns med i en av Europas största musikportaler, www.hetorgel.nl . Vid föreningens årsmöte igår omvaldes ordförande liksom hela styrelsen. BENITA MATTSSON-EKLUND |
|
JAZZIGT PÅ ORGELFESTIVAL Afroamerikansk musik på två orglar och saxofon blir det i Sunds kyrka i en sen kvällskonsert i samband med årets orgelfestival. Men mycket Bach utlovas också under festivalen. Programmet är klart för den tjugonionde orgelfestivalen som hålls 22-28 juni. Konsertutbudet har breddats i och med Sundskonserten med dansken Kjell Lauritsen på hammondorgel, rikssvensken Johannes Landgren på Sundsorgeln och Håkan Lewin på saxofon. Sjösten, Ellington Flera av deras låtar är kända som negro spirituals, ofta i Lewins arrangemang, men här finns också musik av Lars Sjösten, Ellington och Thad Jones. Konserten hålls onsdagen den 25 juni. - Det här är en annorlunda satsning, konstaterar professor Henryk Gwardak, ordförande i Föreningen Ålands orgelfestival och kantor i Saltviks församling. Även körmusik Orgelfestivalen hålls traditionsenligt veckan efter midsommar och inleds söndagen den 22 juni i St Görans kyrka med kvällskonsert i Saltviks kyrka. Kända kören Olaus Petri Vocalis från Örebro samt något så ovanligt som en violin och celloduo medverkar vid årets orgelfestival. Nu i Kumlinge - Vi har konserter i Mariehamn, Saltvik, Finström, Jomala och Sund på fasta Åland samt i skärgårdskommunerna Föglö, Sottunga och Kumlinge. Kumlinge är en nyhet för i år, säger Gwardak. Pekka Suikkanen inleder festivalen i Saltviks kyrka bland annat Mendelsson-Bartholdys "Sjätte orgelsonat d-moll". Även musik av Bach, Krebs, Knecht med flera. Suikkanen är organist i Gamla kyrkan i Helsingfors samt timlärare i orgelimprovisation vid Sibelius-Akademin. Välkänd kör Blandande kören Olaus Petri Vocalis från Örebro leds av Ulf Samuelsson, också organist. Kören, alla med musikhögskolestudier bakom sig, är specialiserad på barockmusik, men också på Arvo Pärt f 1935, och ger två konserter: i Finström och i Kumlinge. På programmet Kyriet ur Palestrinas "Missa Hodie Christus natus est", Purcells "Music for a while", en Bachmotett och Pärts "Magnificat". Av Samuelsson får vi höra Bachs Preludium och fuga C-dur. Mario Beron Astrada, född i Buenos Aires och uppvuxen i München, har Bach, Mozart och Messiaen på sitt konsertprogram i Mariehamns kyrka. Norska improviserar Från Norge kommer organisten Inger-Lise Ulsrud. Hon är bland annat pristagare i orgelimprovisation, ett ämne hon också undervisar vid flera musikhögskolor. Hon konserterar på orgeln i Jomala med musik av Bruhns, Bach, Hindemith, Mozart, Mendelssohn-Bartholdy och gör förstås en improvisation. Kammarmusik Det är inte ofta man hör musik framförd på violin och cello. Äkta paret Monika Murek, violin och Mateusz Slojewski, cello konserterar tillsammans med organisten André Mielewczyk och tillsammans med orgelprofessorn Henryk Gwardak, men också enskilt. Fransk musik Från Frankrike kommer organisten Michel Colin som spelar rätt mycket fransk orgelmusik (Perilhou, Dupré, Tournmire, Callaerts) och så Bach/Widors "Mattheus-Final". Från Gdansk i Polen kommer Roman Perucki som avslutar festivalen med musik på Grönlund-orgeln i Mariehamns kyrka. Fransk och polsk musik står på programmet. Barnkonsert Barnkonserterna har de senaste åren samlat en proppfull läktare i Mariehamns kyrka. I år är det mariehamnskantorn Kaj-Gustav Sandholm som presenterar orgeln och musiken. Medlemskort Föreningen Ålands orgelfestival har 23 medlemmar. Men med årets festival hoppas man öka antalet genom att sälja medlemskort för tio euro. Medlemskortet berättigar sedan till fem euros rabatt på varje konsert. BENITA LAANTI-HELANDER |
