media 2006

.

Efter 70 år av tystnad vaknar bönehusets orgel till nytt liv

Ålandstidningen

18.09.2006

Renoverad orgel öppnar möjligheter

Nya Åland

18.09.2006

Rosanders unika orgel invigs åter på söndag

Ålandstidningen

14.09.2006

Orgelinvigning i Vårdöbönehus

Nya Åland

14.09.2006

Kanske lite för många orgelkonserter

Ålandstidningen

6.07.2006

På utflykt till Orgellandet

Nya Åland

4.07.2006

Nästan alltför samstämmiga

Ålandstidningen

3.07.2006

Både högljutt och finstämt

Nya Åland

30.06.2006

Organister med få saker gemensamt

Ålandstidningen

29.06.2006

Improvisationskonsert med teknik och dynamit

Nya Åland

29.06.2006

Bilder för små och stora

Nya Åland

28.06.2006

Familjekonsert uppifrån läktaren

Ålandstidningen

27.06.2006

Som sammet för öronen

Nya Åland

27.06.2006

Presentatör som levandegör musiken

Ålandstidningen

26.06.2006

Orgelfestivalen bjuder på bredd och europeiska klanger

Ålandstidningen

19.06.2006

Mozartmix med fågelsång

Nya Åland

19.06.2006

Ålandstidningen, måndag 18.9.2006

 

 

EFTER 70 ÅR AV TYSTNAD VAKNAR BÖNEHUSETS ORGEL TILL NYTT LIV

Orgeln i Vårdö bönehus har fått liv igen. Efter sjuttio års tystnad ljöd orgelpiporna för första gången i söndags. Den högtidliga återinvigningen förrättades av Roger Syrén, tidigare präst i Vårdö, under medverkan av prosten Stefan Snellman.

Över hundra personer hade slutit upp till den kombinerade invigningen och konserten för att äntligen få höra hur orgeln egentligen låter. De flesta var positivt överraskade över hur fylliga och täta toner den frambringade.

Den som fick äran att premiärspela på orgeln var Henryk Gwardak. Förra veckan spelade han i Notre-Dame i Paris inför 2.000 åhörare.

- Visst är det en helt annan upplevelse. Orgeln i Notre-Dame har fem manualer, över 7.000 pipor och 24.000 olika kombinationer för registreringen. Bönehusorgeln har en manual, 218 pipor och fyra stämmor som kan kombineras.

Med mjuk ton

Men Gwardak är ändå nöjd med den. Ljudet är mjukt och de fyra stämmorna förvånansvärt mångsidiga. Det enda som sätter begränsningar på repertoaren är tonomfånget. Bönehusorgeln sträcker sig bara upp till c3, där de flesta orglar går upp till d3 eller f3. I övrigt går det att spela nästan vad som helst på orgeln, vilket syntes i konsertprogrammet. Från en lågmäld svit av Georg Böhm (1661-1733) och ett par koraler av J.S.Bach (1685-1750) gick en tidslinje fram till 1900-talstonsättaren Georgi Mushell (1909-1989). Därefter spelade en stråktrio bestående av violinisterna Stephan Kemetter och Olivier Pons samt cellisten Helen Lindén-Pons ett verk av Jean Sibelius (1865-1957). Konserten avslutades med tre kyrkosonaterna av W.A.Mozart, där också både stråkarna och Henryk Gwardak medverkade.

Estnisk hjälp

Ordföranden för bönehusets direktion Alf Åkerholm har varit en drivande kraft i restaureringen av orgeln.

- Det finns ingen tillförlitlig dokumentation men troligen togs orgeln ur bruk redan på 1930-talet, endast ett tjugotal år efter bönehusets invigning, berättar Åkerholm.

När bönehuset renoverades för tio år sedan kom frågan om orgelns restaurering upp på tapeten, men vägen till återinvigningen har varit lång. Arbetena har utförts av det estniska familjeföretaget Kriisa Oü, som har många uppdrag och lång väntelista. Själva renoveringen har dock bara tagit ungefär ett år. Familjen Kriisa har besökt Vårdö flera gånger och orgeln har dessutom tagits isär och fraktats till Estland för vissa arbetsmoment. Men allt har gått problemfritt och bättre än väntat.

- En otroligt lyckad invigning, säger Alf Åkerholm. Här är mera folk än vi vågat hoppas på och konserten var väldigt fin. Stråktrions spel gav rysningar i hela kroppen!

Mer program

Nu planerar Evangeliföreningen för kommande evenemang. Konserter i bönehuset ska bli ett stående inslag i orgelfestivalens program och man räknar med flera andra konserter. Dessutom kommer orgeln att kunna användas i församlingens gudstjänster. Redan om två veckor kommer det att hållas en musikgudstjänst med väckelsesånger under ledning av Göran Blomqvist.

Men hur kommer det att gå med orgeln under vinterhalvåret när bönehuset står kallt?

- Orgelbyggarna har lovat att den kommer att klara av temperatursvängningarna, försäkrar Alf Åkerholm. Det viktigaste är att uppvärmningen inte går för snabbt och att luften inte blir för torr. Dessutom kommer vi att skaffa rullgardiner till de fönster som ligger närmast orgeln så att inte solen kommer åt att värma upp piporna.

Alf Åkerholm spelar själv orgel "litet till husbehov" och har varit kantorsvikarie i de flesta kyrkor på Åland. Han har provspelat bönehusorgeln och tycker att den är mycket behaglig att spela på, inte alls tungspelt som vissa andra orglar.

Nu återstår bara att samla de sista slantarna till restaureringen. Evangeliföreningen har tagit ett lån på 9.000 euro, varav hälften räntefritt. En liten puff på vägen gav Ålands lagting genom talman Barbro Sundback, som kunde presentera en inbetalning som gjorts till orgelrestaureringen.

 

PIA SJÖBERG

upp

Nya Åland, måndag 18.9.2006

 

 

RENOVERAD ORGEL ÖPPNAR MÖJLIGHETER

Invigningsfest av den restaurerade orgeln i Vårdö bönehus. Oliver Pons, violin; Stephan Kemetter viola; Helen Lindén-Pons, cello; Henryk Gwardak, orgel; Stefan Snellman, välkomsthälsning. Arrangör: Evangelieföreningens Ålandskrets.

I söndags invigdes den nyrestaurerade orgeln i Vårdö bönehus med festkonsert och andaktsstund. Konserten var samtidigt ett hundraårsjubileum av den renoverade orgeln, som byggdes någon gång kring 1906 av Karl Anders Rosander. Nyan har tidigare skrivit om nedmonteringen och renoveringen som ägt rum i Estland. Orgelbyggaren Rosander, en tusenkonstnär vars levnadsvurm fram till 1907 var just orgelbyggandet, byggde inte mindre än tjugofem välfungerande orgelharmonier. Orgeln i Vårdö är fyrstämmig, med allt som allt 218 pipor. Den skänktes till bönehuset av skeppsredaren Walfrid Mattson 1920. Instrumentet har länge varit ur funktion.

Återställd

I det mjuka höstsommarvädret på söndagen hade en nästan fullskalig publik sökt sig till bönehuset. Lokalen renoverades för ett antal år sedan och har liksom väntat in att orgeln skulle komma ikapp; den är ett helt berättigat tillskott i den ljusa och för konserter väl lämpade bönesalen. En hel del åtgärder har gjorts i samband med orgelrenoveringen; man har bibehållit den gammalmodiga trampmekanismen för lufttillförseln men samtidigt installerat en modern elektrisk fläkt. På det hela taget har arbetet, som utförts av det estniska företaget Kriisa oü, helt igenom återställt orgelns teknik. Konserten inleddes med ett verk för violin och cello, samt med välsignelse av orgeln och psalmsång. En mångsidigare användning av bönehuset kommer nu att vara möjlig; man har i lokalen sedan länge saknat möjligheten att ackompanjera församlingen med riktig orgel; härvidlag är orgeln fullständigt funktionell.

Värdigt instrument

Efter de inledande ceremonierna följde en rad verk framförda av Henryk Gwardak; orgelmusik av bland annat J.S. Bach, John Stanley och Georgi Mushell. I synnerhet i den hurtigt framlunkande Toccatan av Mushell sjöng orgeln fram sina nyanser och stämmor över hela registret. Slutligen framförde Gwardak tillsammans med stråktrio tre kyrkosonater av Mozart. Även om orgeln i bönehuset i Vårdö knappast är ett soloinstrument har den en mild och klar klang som lämpar sig perfekt i kammarmusikaliska sammanhang. Lokalens akustik har vid många tillfällen visat sig lämplig för sådant; också såtillvida kan orgeln ses som ett stort tillskott. Stefan Snellman avslutade konserten med en kort historisk översikt. Orgeln tycks - med sin egenartade historia - fylla sin plats i bönehuset med värdighet. 

MARTIN HÖGSTRAND

upp

Ålandstidningen, torsdag 14.9.2006

 

 

ROSANDERS UNIKA ORGEL INVIGS ÅTER PÅ SÖNDAG

På söndag återinvigs den hundraåriga orgeln i Vårdö bönehus. Då hålls också en konsert som sätter slutpunkt för årets upplaga av Ålands orgelfestival.

Att man lyckats få ihop medel till restaureringen är i sig en bedrift. Evangeliföreningens Ålandskrets, som äger bönehuset, har satsat pengar och bidrag från Ålands kulturdelegation, Ålands kulturstiftelse och Konstsamfundet har fört projektet i land. Drygt 42.000 euro kostar restaureringen.

- Det är duon Helmuth Gripentrog och Kalevi Mäkinen som stått för restaureringen. Men orgeln har också i år varit nedmonterad och skickad till Estland och den berömda orgelfamiljen Kriisa för att, bland annat, förses med nya små läderbälgar som är orgelns lungor, säger prosten Stefan Snellman som är en av de drivande krafterna bakom restaureringen.

Orgeln är pneumatisk, har fyra stämmor och 218 pipor.

Tusenkonstnär

Orgeln byggdes 1905-06 av den åländske hantverkaren och tusenkonstnären Karl Anders Rosander.

- Han byggde 25 orgelharmonier och en enda orgel, den som finns i Vårdö, säger Snellman.

Rosander var, enligt Snellman, en mångkunnig man.

- Skicklig snickare, sko- och urmakare, skräddare och kunnig murare. Dessutom reparerade han orglar och vikarierade ibland som kantor. Hans bror var kantor på Föglö, berättar Snellman.

Orgeln är unik på många vis, inte minst för att den är byggd av en icke-fackman.

Konsert & tal

Orgeln återinvigs av assessor Roger Syrén, som tidigare varit präst i Vårdö församling, Stefan Snellman håller välkomsttal och berättar till kaffet om orgelns historia.

- Jar har faktiskt tagit fram en liten skriftlig dokumentering av orgeln som man kan köpa på söndag, säger Snellman.

Konsert blir det också med en stråktrio och Henryk Gwardak vid den nyinvigda orgeln.

Violinisten Olivier Pons och hans fru, cellisten Helen Lindén-Pons och violinisten Stephan Kemetter ingår i trion och repertoaren är blandad.

Två koraler av J.S.Bach, tre kyrkosonater av Mozart, en stråktrio av Jean Sibelius och verk av John Stanley, Georg Böhm, Louis Vierne och Georgi Mushell står på programmet.

- Vi hoppas det kommer mycket folk till invigningen, bönehuset är ju en så vacker miljö med fin akustik, säger Snellman.

Föreningen Ålands orgelfestival har också bönehuset med i planerna när programmet för nästa års festival planeras.

BENITA MATTSSON-EKLUND

upp

Nya Åland, torsdag 14.9.2006

 

 

ORGELINVIGNING I VÅRDÖBÖNEHUS

På söndag blir det invigningsfest för den nyrenoverade orgeln i Vårdö bönehus. Vid invigningen bjuds det på en konsert med både orgelmusik och stråkmusik. 

Nyan har tidigare berättat om hur orgeln i Vårdö bönehus, ursprungligen byggd av Karl Anders Rosander i början av förra seklet, monterats ned och sänts till Estland för putsning och intonation av orgelpiporna och hur den sedan satts upp på nytt i bönehuset av orgelbyggarna Helmuth Gripentrog och Kalevi Mäkinen från Helsingfors. På söndag får alla orgelvänner en möjlighet att höra hur orgeln låter.

Mjuk klang

Henryk Gwardak, som kommer att spela på den fyrstämmiga orgeln på söndag, konstaterar att orgeln nu är spelbar igen.

– Det är ju inget soloinstrument för rena orgelkonserter, men den har en fin och mjuk klang.

Gwardak menar att orgeln lämpar sig väl för att ackompanjera sånger och psalmer och säger också att att Ålands orgelfestival har för avsikt att använda bönehuset som konsertlokal vid kammarkonserter eftersom det också har en utmärkt akustik.

Enligt Gwardak har de som renoverat orgeln gjort ett mycket gott arbete.

Vid söndagens invigningskonsert skall Gwardak spela orgelstycken av Georg Böhm, Johann Sebastian Bach, John Stanley, Louis Vierne och Georgi Mushell. Av den sistnämnda framförs den toccata som Gwardak i söndags framförde i Notre Dame i Paris, en konsert som Nyan berättade om i onsdagens tidning.

På de relativt korta orgelstyckena följer musik av en stråktersett med Olivier Pons, violin, Stephan Kemetter, violin, och Helen Lindén-Pons, cello. Först spelas en stråktrio i g-moll komponerad 1894 av Jean Sibelius och därefter,tillsammans med Gwardak på orgel, tre kyrkosonater av Wolfgang Amadeus Mozart.

För invigningsfestens välkomstord med en kort historik står prosten Stefan Snellman medan kaplan Roger Syrén förrättar invigningen.

Efter konserten följer kaffeservering.

För arrangemangen kring orgelinvigningen står Evangelieföreningens Ålandskrets, som är ägare till bönehuset, och Ålands orgelfestival.

JAN KRONHOLM

upp

Ålandstidningen, torsdag 6.7.2006

 

 

KANSKE LITE FÖR MÅNGA ORGELKONSERTER

Arrangörerna är nöjda med årets orgelfestival och ser redan fram emot nästa år. Uppskattningsvis var besökarantalet lika stort som i fjol, men man märkte en större utspridning bland lyssnarna.

- Tretton konserter blev kanske lite för många och vi funderar på att dra det ner till tio nästa år. Flera konserter var fullsatta medan andra var besökta av väldigt få, säger kantorn Henryk Gwardak.

Han berättar att man även gjorde stora satsningar på skärgården i år och är lite besvikna över besökarantalet.

- Förutom på Sottunga, dit många kom och var engagerade, säger han.

LIZ LINDWALL

upp

Nya Åland, tisdag 4.7.2006

 

 

PÅ UTFLYKT I ORGELLANDET

Min första närkontakt med orgeln som instrument präglades av skräckblandad förtjusning. En 21-årig Lena hade hux flux blivit anställd som sommarkantor på basen av den tvivelaktiga meriten “du spelar i alla fall bättre piano än den som var här förra sommarn”. Under den första gudstjänsten spelade jag Kyrie på fel ställe, och prästen skickade upp sin vän, även han präst, för att ledsaga mig genom liturgin. 

I vikariatet rymdes underbara varma sommardagar då jag om kvällarna satt i en tom, sval kyrka och spelade orgel. Ibland till långt in på nätterna. Och tanter som kom och tackade efter gudstjänsten för att jag spelat så vackert. Till en början gjorde det mig mest förvirrad. Jag spelade ju bara små, små stycken. Använde pedalen mycket sparsamt, och vågade knappt röra några andra register än de den ordinarie kantorn rekommenderat. Långt senare har jag förstått: mina stycken var begripliga! Formatet passade dem som inte var så otroligt konsertvana, ljudnivån var långt ifrån Hard rock halleIuja. Jag spelade helt enkelt bruksmusik. 

Under veckan som gått har många tillbringat kvällarna framför tv:n för att se fotboll. Ibland två matcher per dag. Jag har suttit i kyrkan och lyssnat på orgelmusik. Ibland två konserter per dag. Det har varit en spännande resa in i envärid som fortfarande inte helt känns som min egen. Orgelmusiklångt från bruksmusiken. Det intressantaste har varit att höra olika musiker traktera samma instrument; i detta fall orgeln i St Görans kyrka. Hade jag hört en inspelning av alla de konserter jag lyssnat på, hade jag inte nödvändigtvis förstått att det handlar om samma kyrka och samma orgel, så pass olika kändes det. 

Måndag: genomskinligt, enkelt, tydligt, mödolöst. Ljudet bär budskap och musikstil. Känslan för musiken dominerar, tekniken underordnad. Land: Estland/Sverige.

Tisdag: improvisation. Det går snabbt och det dånar som på Autobahn. Sextondelama tickar på. Vi beundrar chaufförens skicklighet och förmåga att med schematisk karta ta sig fram. Land: Tyskland. 

Onsdag e.m.: Väldiga klangmattor breder ut sig. Och grötar ibland ihop sig. Fördomsfritt musikval: jazzen intar kyrkan. Decibelvarning. Land: Italien. 

Onsdag kväll: stilrent, vilsamt, korrekt, lite distanserat. Sedan länge döda kompositörer. Olika klanger. Högljutt ibland men inga öronproppar behövs. Land: Italien. 

Lördag: 1500-tal till 1900-tal. Omväxlande. Stycken av hanterlig längd. Små konstpauser och tempoförskjutningar. Lugnt på öronskyddsfronten. Återhållsamt. Land: Polen. 

Fem sätt att närma sig en orgel, kunde vara en sammanfattande rubrik för upplevelserna. Hur blir det så? Ett samtal med en av organisterna klargjorde en bit. Land och traditionen inom ett land spelar in. Jag lärde mig att italienska orglar kan vara försedda med all världens ljudeffekter som t.ex. klockor eller djurIäter. Inbjuder kanske till att leta klanger och effekter? Skandinavien och Baltikum har en mer återhållsam estetik. Men sen blir det mer suddigt. Rör vi oss på motorvägar, kullerstensgator eller längs slingriga byvägar? Kanske finns det inga vägar alls. Påverkar det om du är man eller kvinna? Är jag och min virtuositet i fokus eller är det musiken? Vad vill jag förmedla? Vill kompositören berätta något särskilt? Vi präglas av så mycket! 

Orgeln är ett mäktigt instrument som inbjuder till excesser i ljud. Det blir lätt överflöd av allt. Det är en konst att låta sin teknik vara ett verktyg för att föra fram musiken, och inte bli ett självändamål, ett enda stort “jag kan minsann”. Konsertsituationen är speciell: organisten sitter uppe på läktaren och är osynlig för publiken. En total frihet från vår glassiga utseendefixerade tittartillvaro. Det blir en ovanlig fokusering på ljudet och de egna inre upplevelserna och bilderna. Kanske var det därför många slöt ögonen under konserterna. 

Och ändå, samtidigt: facetter av mänsklighet, högst personligt musikerskap, just du, Organist, med ditt alldeles egna konstnärliga uttryck, ett tvärsnitt av mänskligheten. Jag kan varmt rekommendera en serie besök i Orgellandet. Du har sällan tråkigt för landskapet varierar med ciceronen.

LENA SVARTSTRÖM

upp

Ålandstidningen, måndag 3.7.2006

 

 

NÄSTAN ALLTFÖR SAMSTÄMMIGA

En orgelfestival behöver naturligtvis inte innehålla enbart orgelmusik. Fredagens konsert i Sunds kyrka visade att det går utmärkt att kombinera orgeltoner med vokalmusik, barockkompositioner med alldeles nyskrivna verk. 

Annika Ollinkari och Mikael Fagerholm lockade säkert en hel del publik som inte annars skulle ha tagit del av orgelfestivalens program. Samtidigt fick åhörarna lyssna till toner av Kaj-Erik Gustafsson, den finlandssvenska orgelmusikens store man. Den fjärde medverkande i konserten var Annikka Konttori-Gustafsson, som ackompanjerade sångarna på piano. 

Konsertens uppdelning i ungefär hälften sång, hälften orgel var samtidigt en uppdelning i Händel och Gustafsson, barock och nutid. Sex arior och duetter ur Händels oratoriemusik varvades med Kaj-Erik Gustafssons (f. 1942) kompositionér samt ett verk för orgel av Eikki Salmenhaara (1941-2002). Ett relativt publikvänligt program, med andra ord. 

Annika Ollinkari och Mikael Fagerholm har uppträtt tillsammans vid många tillfällen och är vid det här laget verkligt samsjungna. Nästan litet för samsjungna, kändes det som ibland. Deras röster som kompletterar varandra så väl att det ibland var svårt att veta var den ena slutade och den andra tog vid. Båda har en djup och fyllig klang som kom särskilt väl till sin rätt i de mer dramatiska partierna av Händels musik. Men ibland saknade jag den där spänningen som skapas när det riktigt höga och skira möter det djupa. Särskilt gällde det Annika Ollinkari, som gjorde ett starkare intryck som soloartist. 

Akustiken i Sunds kyrka var dock snäppet för stor i det här sammanhanget. Den långa efterklangen i kombination med parets starka röster gjorde att det ibland blev litet för mycket av det goda. Men recensentens placering jämsides med de uppträdande gav kanske inte en riktigt rättvis bild. 

Kvällens höjdpunkt var dock Kaj-Erik Gustafssons egna kompositioner: en fantasi över hymnen “Ramus virens olivarum” och tre Ave Maria-hymner för tenor och orgel. Gustafsson är utan tvekan en av de mest namnkunniga i den finlandssvenska musikvärlden och har komponerat en stor mängd verk för främst kör och orgel. Hans insatser för orgelmusiken kan inte överskattas. 

“Ramus virens olivarum” låter precis som ett orgelstycke ska låta - det har melodin, polyfonin, dramatiken och det jättestora soundet som förvandlar orgeln från ett instrument till en hel orkester. De tre avemariorna som Gustafsson uppförde tillsammans med Mikael Fagerholm tycktes verkligen gå hem hos publiken. Särskilt de två första var kraftfulla, dramatiska stycken - långt ifrån de ljuva och väna varianter som annars är vanliga. 

Till sist hoppar jag tillbaka till konsertens inledning, där konsertprogrammet presenterades rätt så ingående av Erland Mattsson. En i och för sig mycket intressant och berikande presentation som absolut var på sin plats - men måste den ske muntligt? En stor del av informationen gick publiken förbi och det fanns ingen möjlighet att under konsertens gång gå tillbaka till det som sades. Hellre ser jag att presentationen finns i programbladet, så att var och en kan läsa och ta tifi sig i egen takt. Konsertupplevelsen blir också intensivare om den inte bryts av prat och applåder. 

PIA SJÖBERG

upp

Nya Åland, fredag 30.6.2006

 

 

BÅDE HÖGLJUTT OCH FINSTÄMT

Sommareftermiddag. Omkring trettio personer har hittat till kyrkan för att ta del av det mycket omväxlande program italienaren Marco Lo Muscio (först läste jag Musico, musik!) byggt upp, med allt från 2x Bach via Arvo Pärt till rock och jazz samt egna variationer på temat Greensleeves.

Både Johann Christoph Bach och Johann Sebastian Bach tilltalar mitt öra. Lo Muscio för väl fram de sammanflätade stämmorna. Arvo Pärts Trivium med långsamt pulserande ackord mot bakgrunden av en lång orgelpunkt känns också bra, men jag märker hur jag väntar på att konserten egentligen skall börja, på det lite mer udda i programmet, och upplever de inledande styckena som en uppvärmning.

Christopher Steels hyllning till Guillame Machaut med en skildring av hans 1300-tal är så programmusik som något bara kan bli. Trubadurer, krig, hövisk kärlek, sorgesång, pilgrimsfärd, fest och katedralen Notre-Dame får vi ta del av i en serie ögonblicksbilder det blir en känslans historielektion. Istället för det i musiken ofta använda konceptet snabb-långsam-snabb-långsam blir det nästan skönhet-skräck/sorg-skönhet o.s.v. med en närmast skrämmande katedral som final.

Emerson-transkription

Sen är vi inne på Marco Lo Muscios transkriptioner av verk av Genesisgitarristen Steve Hackett, jazzpianisten och sopransaxofonisten Keith Jarrett samt hammondorganisten Keith Emerson. Hackett bjuder på långsamt meditativ musik. Saxofonen, kontrasterad mot en klangmatta och lång orgelpunkt, hör jag tydligt i Jarrets Invocation (åkallan). I Emersons Fantasy, baserad på Aaron Coplands tema Fanfare for the Common Man, släpper sedan Muscio loss på allvar. Jag känner leendet spela på läpparna: nu svänger det! På slutet är vi på en ganska stökig klubb.

Och mycket volym och stök är kanske det som präglar min upplevelse av hela konserten. Det är fullt ös på mest hela tiden. Ljudvolymen är som på en rockkonsert, och mer än en gång överväger jag att plocka fram öronpropparna. Det känns som om Lo Muscio dränker sitt spel i en förkärlek för tjocka klanger. Det blir väl mycket av samma sort.

Därför njuter jag sällsamt av konsertens avslutande nummer med en vilsam presentation av Greensleeves samt den första av Muscios egna variationer. Den kunde stamma från en helt annan tid. Den kungliga mullrande åskan eller desperationen tar i alla fall snabbt över, för att avlösas av en roligt jazzig version (påminner mig om ett litet stycke av den amerikanske pianisten och kompositören Stuart Isacoff känd för sitt gränsköverskridande mellan klassiskt och jazz). Muscios mångsidighet hörs i de två avslutande variationerna: den ena har en känsla av Anders Öhrvalls I denna ljuva sommartid och den andra är lite barockaktig där björnarna släpps loss så att det skakar i kyrkabänken. Efteråt tänker jag: "Less is more".

Klassiskt och finstämt

Concertino é ripieno. Dagens andra italienare kontrasterar känsligt den "lilla solistgruppen" mot hela orkestern när han tar sig an en orgeltranskription av Arcangelo Corellis Concerto grosso. Jag kan tydligt urskilja de olika rösterna. Detsamma gäller Antonio Vivaldis konsert också den en transkription. Det står från början klart att Emanuele Cardi är finstämd och en smula återhållsam till sin natur.

Ändå känns det helt rätt när han närmar sig den mera känslosamma, romantiska repertoaren. Alexandre Guilmant, på sin tid känd fransk organist och improvisatör, bjöd på en sonat, och i den inledande satsen flög jag uppe i sfärerna. Cardi fraserade elegant med hjälp av luckorna. Den efterföljande satsen i andante framförde han mjukt och enkelt. Menuetten var lite för framåtdrivande för att bli dansant, men sen fick vi höra en final som var mäktig utan att kännas påträngande.

Marco Enrico Bossis tema med variationer kändes pianistisk. Variationerna bjöd på en rik färgpalett av varierande klanger. Och därför på en hel del registerbyten med ljudligt intryckande och utdragande av "knappar" (i programboken kan vi lära oss att det heter registerandrag). Det måste vara en rejäl utmaning att registrera mångsidigt på en okänd orgel! Kanske bidrog alla de små pauserna till att de i och för sig intressanta variationerna tycktes vara lite väl många. 

Många variationer

Charles-Maria Widors orgelsymfoni var en värdig avslutning på konserten. Hela symfonin hade tagit ungefär 45 minuter att uppföra och därför valde Cardi ut tre satser av sju. Ett lungt vilande Andante cantabile inledde för att följas av variationer. Under orgelfestivalen har vi hört många variationer, kanske för att det är tacksamt för ett instrument med rika möjligheter att locka fram olika klangfärger. Än en gång tycke jag att det kanske räckt med lite färre... Avslutande Finale var högst fascinerande musik. Jag såg arabeskmönster ringla sig längs pelare mot mörkare mosaikgolv. Jag togs till oroliga vatten från vilka jag såg en väg uppför berget. Den gick nog mot just den innergård där jag inlett min resa. För mig utgjorde detta definitivt höjdpunkten på kvällens konsert. På vägen hem gnolande jag på en melodisnutt. Kanske var det fler bland de dryga 50 andra som gjorde det. Underbar musik!

LENA SVARTSTRÖM

upp

Ålandstidningen, torsdag 29.6.2006

 

 

ORGANISTER MED FÅ SAKER GEMENSAMT

De kommer båda två från Italien och reser världen runt och spelar orgelmusik. Men där slutar likheterna. Emanuele Cardi och Marco Lo Muscio har helt olika musiksmak.

Att dra alla organister från Italien över en kam vore inte att få en rättvis bild av sin omvärld. Det finns organister som enbart spelar musik komponerad på 1600-talet och det finns de som gillar att plocka in rock- och jazzmusik i sina kompositioner. Emanuele Cardi och Marco de Muscio bor 300 kilometer från varandra i Italien och rör sig båda inom den relativt lilla organistvärlden, men de har aldrig träffats förrän nu. På Åland.

Kanske just för att de använder orgeln på helt olika sätt.

Cardi har intresserat sig för restaurering av orglar, speciellt neapolitanskt orgelbygge och orgelmusik från 1500- och 1600-talet. Lo Muscio tycker om att spela transkriptioner av den amerikanska jazzmusikern Keith Jarrets kompositioner.

Kännde inte till Åland

Just nu befinner sig Emanuele Cardi och Marco Lo Muscio uppe på läktaren i Mariehamns kyrka. Vid orgeln sitter Lo Muscio och nere i bänkraderna sanna orgelentusiaster bänkade med ögonen stängda för att ta in varenda ton.

De kom med färjan i tisdagskväll från Stockholm och har hittills enbart hunnit se hotellrummet på Park och S:t Görans kyrka.

- Jag visste inte förrän jag fann hemsidan att Åland överhuvudtaget existerade, säger Cardi.

- Jag hade faktiskt hört om orgelfestivalen på Åland tidigare. De gör bra reklam för den, konstaterar Lo Muscio.

Självklart med orgel

Var för sig har de båda italienarna hållit på med orgelmusik hela livet. Lo Muscio har under sin karriär redan hunnit med över 500 spelningar och Cardi har deltagit i några av de mest prestigefyllda orgelfestivalerna i Europa.

- Jag vet inte varför jag började med orgelmusik. På något sätt har det alltid varit självklart. Flera i min familje håller på med musik, men orgelmusiken är inte direkt någon favorit, säger Cardi.

- För mig har det alltid känts som en självklarhet med orgelmusik, fastän mitt musikintresse främst varit fokuserat på jazz och rock. Jag har valt att spela på mitt eget sätt, säger Lo Muscio.

Tuff framtid

Klyftan är vanligtvis stor mellan traditionalister och modernister inom orgelvärlden, men de säger att trots olikheterna kan uppskatta varandras musik.

- Jag skulle nog aldrig själv försöka mig på någonting modernt, men jag gillar det experimentella. Jag inser att vi måste börja tänka på vår publik. Om vi fortsätter att spela som vi alltid gjort kommer vår publik snart att dö ut, cäger Cardi.

Lo Muscio ser också problem i framtiden.

- Det är inte så lätt att försörja sig som organist nu för tiden. Än finns ett intresse i Norden och Östeuropa men tyvärr är medelåldern i publiken väldigt hög. Organistframträdandet är ganska anonymt. Jag tror att vi måste börja fundera på vem vi egentligen spelar för, säger han.

Gillar Ryssland

Italienarna är kaffesugna och vi drar oss till kyrkans kafé på gården. Lo Muscio har helsvarta kläder och är ganska tystlåten.

Cardi har blå sjkorta och välkammat hår. Som sann traditionalist håller han upp dörren och serverar mig en kopp kaffe.

De ler mot varandra och säger någonting på italienska. Trots olikheterna har de funnit en gemensam nämnare. Nämligen svaret på min fråga om var det är roligast att spela.

- I Ryssland för där är publiken yngre och tjejerna snygga, säger de på samma gång och blinkar flirtigt med ena ögat.

Att båda kommer från Italien råder det i alla fall ingen tvekan om.

LIZ LINDWALL

upp

Nya Åland, torsdag 29.6.2006

 

 

IMPROVISATIONSKONSERT MED TEKNIK OCH DYNAMIT

Det ligger förväntan i luften: vad väntar oss i kväll, vad spelar en improvisationens mästare? Jag tittar i programbladet: "Fantasi och fuga, Triosonat i tre satser, Symphonie pour Grand Orgue i fem satser". Det kunde vara en helt ordinär samling verk av tre kompositörer, men nu står det bara Wolfgang Seifen född 1956. Drygt hundra personer har kommit för att få svar på frågorna, bland dem också unga ålänningar, inte bara inbitna orgelfantaster.

Fungerande helhet

I den inledande Fantasin hopar sig molnen och mitt i de åskblå skyarna landar citat ur Sibelius Finlandia. Efter stormen glimmar solen på vattnet i ett ögonblicks lugn. Sedan tar Seifen till det stora artilleriet, och jag är glad att min lilla dotter är hemma för det här hade nog gett henne rejäl skrämselhicka. Verket avslutas i ett dovt lugn. Spontana applåder bryter ut efter Fantasi och fuga.

Och visst, skickligt gjort, men jag kommer på mig med att tänka att det är lite mycket av allt, lite långt, snabbt och starkt. Mina tankar seglar emellanåt ut på egna resor.

Då passar Triosonaten mitt lynne bättre. Det inledande Allegrot känns lite hektiskt. Seifen låter ivrig och har lite svårt att vila i pulsen men det avslutande Vivacet med sin lätthet känns som en frisk vind. Jag är full av beundran över att Seifen så skickligt väver ihop sina tre "instrument" till en fungerande helhet. Avancerad Sudoku eller korsordslösning där tre ord placeras in samma sekund en intellektuell prestation som heter duga. Och inte ett ögonblicks tvekan hördes.

Åskmuller

Symfonins inledande Maestoso är stormig. Seifen har hittat orgelns storhet och brassar på för fullt mest hela tiden. Han har makt över instrumentet som en gud över vädret. Det är en lek för de stora pojkarna. Det efterföljande Andante cantabile (sångbart gående) ger lättare glädjeskutt och i Scherzo visar Seifen en lekfullet humoristisk ådra med att finna de mest vansinniga ljud ur orgeln.

Sen andas jag i Adagio espressivos brett uttryckningsfulla långsamma dyningar, för att i avslutande Final se hur hästarna rymmer i vansinnesfart och infångas till en glad ritt. Sedan badar vi åter i stora klangmassor i ett åskmuller utan like.

Jag blir lite trött av allt det stora: är det här bara ljud för ljudets skull? Ordet ekvilibrist flyger igenom mitt sinne. Akrobatkonstnär och lindansare som vi beundrar när han balanserar högt däruppe, onåbar för oss vanliga. Jag beundrar mer är jag berörs. Det applåderas i alla fall flitigt under kvällen. Och en kvinna niger när maestro visar sig vid läktarskranket.

Övad improvisation

Jag fascineras över Wolfgang Seifens otroliga förmåga och kunskap. Själv säger han till sina elever att improvisation kräver 80 procent arbete och övning och 20 procent talang. Är det så har Seifen övat flitigt!

Jag frågade efter konserten hur mycket av improvisationen som var förberedd, och han visar mig programbladet där tre prydliga notrader står nedtecknade. Han har valt ett musikaliskt tema för varje verk, och det är allt. Dessutom har han bekantat sig med orgeln i St Göran ett par timmar för att "hitta orgelns själ". Det är en sympatisk och ödmjuk kille jag möter på kyrktrappan.

Nu är det Chicago nästa och sen ett beställningsverk till firandet av påvens 80-års dag.

LENA SVARTSTRÖM

I dag spelar Johan Hermans från Belgien i Sta Maria kyrka i Saltvik.

upp

Nya Åland, onsdag 28.6.2006

 

 

BILDER FÖR SMÅ OCH STORA

Tre figurer klädda i barockstil tultar in i St Görans kyrka. De kommer in genom ena dörren - och går ut genom den andra! De kommer in igen och tar sig denna gång fram mot altaret. Kung Grim Larpes går i spetsen med sin trumpet, åtföljd av "personalen" John Burmeister med trumman i högsta hugg och stackars Katrin Meriloo som inget instrument alls har med sig. Tur att det finns en orgel att låna.

Larpes skall sedan uppföra sin egen komposition för trumpet men drabbas av nervositet och ber om hjälp med att värma upp trumpeten. En orädd 4-åring gör sitt bästa för att rädda honom, men trumpet är inget lätt instrument. Larpes visar med läpparna hur det skall gå till, och då låter det ju som en, som en, ja, prutt.

Så inleds en annorlunda musikstund för hela familjen. På plats finns en hel del barn med sina föräldrar och far- eller morföräldrar men också en del annat löst folk. Vi bjuds sedan på musik från barocken: danser av bland andra Michael Praetorius och några satser ur Johann Kuhnaus sonat David och Goliats kamp.

Bra blickfång

Vi guidas genom konserten av Grim Larpes, som utgör ett bra blickfång för den unga publiken sedan organist och slagverkare försvunnit på läktaren. Larpes har bra hand med barnen, och hjälper säkert även oss vuxna att skapa inre bilder till musiken. Ibland är han lite onödigt mångordig, men i stort sett är det mycket lyckat koncept, som jag efter konserten får höra att trion nu prövar för första gången.

Ramberättelsen utgjordes av historien om David och Goliat. Jag önskar att ni alla sett det fenomenala skådespel som uppstod då lilla, men ack så modiga, Karl Joel Fredlund agerade David medan Larpes var den stora kämpen Goliat. Med hjälp av lite dunderhonung var utgången given. David vann så klart. Och sen blev det fest i toner.

Jan kan inte påminna mig om att jag skulle ha hört kombinationen orgel och slagverk tidigare i den här epokens musik, men det fungerar mycket bra. Ljudbilden blir intressant och mångsidig, och slagverket utgör ett tacksamt tillägg till orgelns tonmåleri. De, i stunden helt ändamålsenligt, förkortade versionerna av styckena gav mersmak. Jag hoppas verkligen att Kumlingeborna hittar till kyrkan då duon Meriloo/Burmeister ger konsert - för vuxenpublik denna gång.

Efter konserten gavs barnen tillfälle att prova på både orgel och slagverk. Orgelmusiken lät som ett modernistiskt verk och trummorna drog till sig många unda musikanter. Det här känns som ett bra sätt att föra in barnen i musikens värld. Mera sådant!

Flod av svart vatten

Kvällens orgelkonsert inleds betydligt mindre dramatiskt med Erland Mattssons sakligt kunniga presentation. Men sen är det Katrin Meriloos tur. Som en flod av svart vatten virvlar tonerna i mot oss i Gabriel Piernes Prélude. Mattsson tyckte sig höra influenser av samtida Fauré. Själv upplevde jag stråk av Sibelius i slutet av verket.

Meriloo tar oss sedan till 1500-talet med tre danser ur virginalisten Susanna van Soldts manuskript. Vi bjuds på ett roligt och gripbart dansant samtal, där en fin registrering för fram de olika rösterna i Brande champanje, som avlöses av en vemodigt fundersam Susanne un jour (är det en ledsen hovdams funderingar?) för att sedan avlösas av en galliard.

Kvällens till omfånget mest omfattande verk utgjordes av Bachs Toccata i E-dur. Bach är alltid Bach men i det mångsidiga programmet med för mig helt nya bekantskaper, kunde jag mest beundra Meriloos underbara sätt att möta instrumentets utmaningar, och kände mig mera berörd av t.ex. Pierne. För att göra den stora mästaren rättvisa vill jag ändå förmedla att Grim Larpes känt himlaportarna öppna sig och hört änglarna trumpeta.

Annorlunda Beethoven

Dags för en annan av de stora. Beethoven är inte precis det man närmast förknippar med orgel. Kvällens Allegro, ursprungligen komponerad för mekanisk orgel, bjöd på en annorlunda Beethoven: positiv och speldosa, långt från det dramatiska och storvulna. Meriloo tog sig även an jubilaren Mozart i tre transkriptioner för orgel. I avslutande Gigue var klangen spännande, som rymdmusik.

Ungraren Zolt Gárdonyi, holländaren Joseph Jongen och norrmannen Mons Leidvin Takle tar oss sedan in på 1900-talet. De får stå för de mera udda inslagen. Gárdonyis hyllning till Mozart inleds stilrent klassiskt med en presentation av ett Mozarttema för att sedan övergå i lättsinnigt hammond-stuk. Jongen låter tåget avgå med ånglokstjut, och reste jag ut på landet, där jag bland annat såg lekande barn och sommarängar. Humor på orgel? Takles Blues-toccata förde mig till ett danshak, en krog där man skakade loss till bluestonerna, för att sedan fortsätta festen på cirkus tills allt bara snurrade runt.

Konserten skapade upplevelser och en mängd inre bilder. Jag reflekterade sällan över Katrin Meriloos självklart suveräna teknik utan kände starkt att hon förmedlade känslor, bilder. Hon har en fenomenal förmåga att locka olika klanger ur instrumentet. Det var synd att inte fler än drygt tjugo personer hittat till Jomala för att lyssna på det mångsidigt sammansatta programmet. Orgel kan ju vara riktigt roligt!

LENA SVARTSTRÖM

I dag fortsätter Orgelfestivalen med Marco Lo Muscio i ST Görans kyrka kl. 13 och Emanuele Cardi på samma ställe kl. 20.

upp

Ålandstidningen, tisdag 27.6.2006

 

 

FAMILJEKONSERT UPPIFRÅN LÄKTAREN

Knappt tio barn sitter utspridda i bänkraderna i S:t Görans kyrka. Resten av publiken prickar in en medelålder runt 55 eller 60 år.

Orgelmusik ska presenteras för barn av musikerna Katrin Meriloo och John Burmeister samt pedagogen Grim Larpes som leder föreställningen uppifrån altaret. Från läktaren strömmar tonerna ner från orgeln, trummor, tamburiner, bjällor och klockor. Just uppifrån är tyvärr perspektivet man valt på denna familjekonsert.

Förklaringarna blir förenklingar på vuxnas språk. De vuxna berättar om "den vackra orgelmusiken som är skön att lyssna på".

Vuxet språk

Grim Larpes leder vandringen i 1600-talets musikvärld och intentionerna är goda. Barnen får provblåsa i hans trumpet och dansa till musiken.

De får höra om David och Goliat, om hur den lilla människan med list besegrade den stora jätten till ljudet av trumslag och orgelns bullrade ljud. Konserten byggs upp kring berättelsens röda tråd och häri ligger inga problem. De kommer senare när Grim Larpes frågar de runt 7 år gamla barnen:

- Vad för tankar och känslor väcker det här?

Perspektivet snurrar runt och läggs uppifrån igen. Barnen sitter som frågetecken. Känslor? Väcker? Va?

Förklaringarna har blivit komplicerade förenklingar och det tragiska är att man inte ens hade behövt göra det så förenklat. De hade bara berövt släppa den vuxna världens behov av att förklara allting och dykt in i barnens magiska fantasivärld.

Karl-Johan lyssnar

Eller tagit efter Karl-Johan Fredlund, 5 år, som hör orgelmusiken och utbrister:

- Det låter som Bamselåten. Var är dunderhonungen?

Han hoppar fram på ett ben till altaret och börjar härma kung David förvandlad till Bamse och jättestark. Snor hatten av Grim Larpes och lägger den över öronen.

- Nu är jag stark, skriker han och höjer handen i luften med ett osunlig svärd.

De vuxna i publiken skrattar. Karl-Johan har öppnat upp deras ögon för ett totalt förbisett innehåll.

Karl-Johan behöver inte några förklaringar eller funderingar kring känslor och tankar. Han känner redan. Han tänker redan. Han har redan förstått.

Musik handlar om att lyssna. Både inåt och utåt.

LIZ LINDWALL

upp

Nya Åland, tisdag 27.6.2006

 

 

SOM SAMMET FÖR ÖRONEN

Det kan verka lite speciellt: Henryk Gwardak hälsar den talrika publiken i stämningsfulla Finströms kyrka välkommen till den 32:a orgelfestivalen - och sedan blir det körmusik. Men vilken körmusik! Inledande Ave maris stella av Franz Liszt var som balsam för trötta själar, det var en sann vila i klangen. Och efterföljande Salve Regina bjöd på underbart stilla pianissimo, som i Ave Maria öppnade upp i en större klang - benäget uppburen av orgeln.

I Liszts kompositioner utgjorde orgeln ett fint komplement. Ackompanjemanget smög sig in bland körstämmorna så finkänsligt att det inte alltid gick att särskilja från rösterna.

Kammarkören Viadana, på detta besök 8 herrar och 11 damer, bjöd därefter på ett uruppförande. Kompositören Bálint Baráth var själv på plats för att höra sitt Libera me. Ljusa, unga kvinnostämmor sjunger för att sedan avlösas av underbart mjuka mansstämmor. I all enkelhet en suggestiv inledning på ett verk som var relativt tonalt, och erbjöd på dramatik men ändå vila. Det avslutande enkla durackordet kändes som att komma hem. Publiken uppskattade hörbart verket.

Fullblodsmusiker

Kören fick sedan en vilostund - på basen av möngden hostningarna att döma välbehövd - när organisten Ádám Kiss tog sig an J.S.Bachs transkription av en violinkonsert av Antonio Vivaldi. Det är ett nöje att höra denna fullblodsmusiker spela. Det finns inte en död stund i hans tolkningar som bärs upp av en virtuos fingerteknik. Det inledningen kändes lite tung till karaktären men sedan fick instrumentet blomma upp i att agera orkester på ett sätt som bara orgeln förmår.

Adam Kiss fick sedan fortsatt jobba rätt så flitigt när kören fortsatte med att uppföra stycken av 250 års jubilerande Mozart.

I Laudate Dominum fick vi njuta av ett övertygande solo av mezzosopranen Orsolya Uitz kontrasterat mot körens underbart mjuka klang. Uitz och kören belönades med spontana applåder. Flitigt nötta, men oändligt vackra, klassikern Ave verum corpus fick nytt liv av en superb tolkning. Jag tror nackhåren reste sig på mer än en. Också avslutande kontrapunktiska stämflätningen kändes njutbar och fräsch.

Varma applåder

De varma applåderna belönades med ett extranummer signerat Ungerns egen Zoltan Kodály. Vad mer finns att säga än att detta var en underbar inledning på festivalen. Idag mötte jag flera konsertbesökare på stan som uttryckte sin glädje över att ha fått sammetslen påfyllning under söndagskvällen. Jag vill passa på att tacka Orgelfestivalen och Mariehamns församling för denna fina kulturimport.

Det blev en stämningsfull "ungersk" afton med nitton körsångare ledda av Gergely Kurucz fasta hand, från Ungern härstammande Ádám Kiss samt kompositören Bálint Baráth. Egentligen var det bara presentatören Erland Mattsson som utgjorde den nordiska kryddan i grytan.

LENA SVARTSTRÖM

Festivalen fortsätter i kväll med tyske organisten Wolfgang Seifen i St Görans kyrka i Mariehamn kl 20, och organisten Katrin Meriloo och slagverkaren John Burmeister i St Anna kyrka på Kumlinge.

upp

Ålandstidningen, måndag 26.6.2006

 

 

PRESENTATÖR SOM LEVANDEGÖR MUSIKEN

Erland Mattsson är inte speciellt förtjust i hårdrock, även fast hans son försökt få honom intresserad. Det är orgelmusiken som är hans stora passion.

Under årets orgelfestival vill han väcka publikens intresse genom innehållsrika presentationer.

- Kom och lyssna så får du höra själv, svarar Erland Mattsson på frågan om vad han tycker om innehållet i årets orgelfestival.

Rösten är allvarlig, tonen skämtsam.

Sedan Erland Mattsson kan minnas har han fascinerats av orgelmusik. Han kallar sig orgelkonsument och bänkat sig i kyrkbänkarna runt om på Åland ända sedan orgelfestivalen startade för 32 år sedan.

Presentatör

Någon favorit i årets program vill han inte utnämna, men stor kunskap har han om dem alla. Erland Mattsson fungerar nämligen som presenatör under årets orgelfestival.

- Det är inte så många som vet vad preludium och fuga är så jag har gjort det till min uppgift att berätta om det. Organister är ganska anonyma personer och berättar inte så mycket om sin musik. Jag har tagit reda på allt vad jag kan om musikerna och kompositörerna och förmedlar det till publiken. Det är en rolig utmaning, säger han.

Läst på

Orgelfestivalen körde i gång i går med festhögmässa i Sunds kyrka och en öppningskonsert senare på kvällen i Finströms kyrka. Sammanlagt kommer tolv konserter hållas under sju dagar runt om på Åland.

När Ålandstidningen når Erland Mattsson på telefon är han hemma i Godby och tar det lugnt, men arbetsschemat är annars fullspäckat.

Ända sedan april har han förberett sig genom att läsa på om de olika kompositörerna och försökt finna intressanta detaljer.

- Man lär sig otroligt mycket själv. Det är väl därför jag orkar och håller på med det, säger han.

Föredrar klassisk musik

Erland Mattsson kallar orgeln instrumentens drottning.

- Dess ljud kan likna allt från en människas röst till ett slagverk, utan att ljudet är elektrisk som till exempel från en synt. Det är ett naturligt ljud, säger han och uttrycker en besvikelse över att den yngre generationen fattas på konserterna.

- Min son har försökt tala om för mig att hårdrock är bra och visst kan jag förstå det, fastän jag föredrar klassisk musik. Det finns alltid några som är för och andra som är mot, säger Erland Mattsson och drar paraleller till barock- och renässansmusik.

- När barocken kom och införde stämsång var många upprörda. I den äldre generationens renässansmusik var det gregoriansk sång som gällde. Det här är naturligt. Musiken har alltid bytt genre, fast nuförtiden lite oftare, säger han.

Orgel och rock

När Erland Mattsson ska förklara orgelmusikens storhet gör han det med stor entusiasm. Varje ord är uttalat för att locka. Och han berättar att han inte den enda i orgelvärden som lägger ut krokar för att få tag på en större publik.

- Organisterna i dag blandar in både rock och popmusik för att tilltala en yngre publik, men orgelmusik är inte svårare än någon annan musik. Det beror bara på vad man är van vid, säger Erland Mattsson.

LIZ LINDWALL

 

STEFAN SNELLMAN OM ÖPPNINGSKONSERTEN

I går inleddes Ålands orgelfestival med en öppningskonsert i Finströms kyrka. Orgelfestivalens grundare Stefan Snellman berättar kort vad han tyckte.

+ "Fantastiskt fin kör och den ungerska kompositören hade skrivit ett modernt nytt stycke tillägnat den åländska orgelfestivalen. Mycket positivt var även Erland Mattssons inledande kommentarer som gjorde att konserten blev mer innehållsrik."

- "Ännu mer folk kunde ha kommit."

upp

Ålandstidningen, måndag 19.6.2006

 

 

ORGELFESTIVALEN BJUDER PÅ BREDD OCH EUROPEISKA KLANGER

En omväxlande festival som har musik för många smaker. Så presenterar Henryk Gwardak och Stefan Snellman årets upplaga av Ålands orgelfestival, den trettioandra i ordningen.

Under 16 år var Stefan Snellman ordförande för föreningen bakom festivalen, nu är han viceordförande och han tycker fortfarande att det är lika roligt att se hur festivalerna växer fram.

- Jag kan inte riktigt njuta av festivalmusiken, jag är så inriktad på alla praktiska saker, säger Henryk Gwardak, ordförande.

I floj körde han över 800 kilometer med sin bil för att skjutsa gösterna till olika platser.

Den 25 juni inleds festivalen och sista orgeltonen klingar ut den första juli och då har man genomfört tolv konserter.

Ett världsnamn

En av konserterna man inte bör missa är Wolfgang Seifens improvisationskonsert den 27 juni.

- Han spelar helt enkelt otroligt bra och de allra flesta tycker om att höra skickliga musiker improvisera, säger Gwardak.

Han framhåller att det varit svårt att engagera Seifen, som turnerar över hela världen. Sedan år 2000 är han professor i orgelimprovisation i Berlin.

Stefan Snellman för sin del tror att barn- och familjekonserten, som hålls i S:t Görans kyrka på dagtid den 26 juni kan bli mycket givande.

- Det blir en totalupplevelse med musiker klädda i tidstypiska kläder och det tror jag tilltalar många, säger han.

Det är organisten Katrin Meriloo från Övertorneå och slagverkaren John Burmeister från Esbo som musicerar och det har ett mycket varierat program. På tisdagkvällen kan man höra duon i Kumlinge kyrka.

Kontraster

Onsdagen den 28 juni bjuder på två mycket olika italienska organister.

På dagtid kan man i S:t Görans kyrka höra Marco Lo Muscio från Rom spela. Han gillar modern amerikansk orgelmusik och så älskar han jazzmusikern Keith Jarrets musik. Det blir en konsert med helt nya klanger som man inte bör missa.

På kvällen sätter sig Emanuele Cardi från Neapel vid orgeln i S:t Görans och då är det klassiska klanger som göller. Kompositorer som Corelli, Vivaldi och Widor står på programmet.

Europeiskt

Årets orgelfestival har stark europeisk prägel. Den inleds med konsert i Finströms kyrka där Viadana kammarkör med solister framträder. Adam Kiss deltar i konserten och spelar verk av Mozart för orgel. Kören medverkar också vid öppningsgudstjänsten i SUnds kyrka den 25 juni och ger konsert i Föglö kyrka den 26.

Den 29 juni blir det konsert i Saltviks kyrka med den belgiske organisten Johan Hermans.

- Hoppas att orgelns kapacitet räcker till, säger Gwardak och påpekar att kompositionen av Floor Peeters som Hermans avslutar konserten med kräver mycket av instrumentet.

Avslutninskonserten, den första juli, spelar Marek Stefanski från Krakow i Polen. Han är, trots sin ungdom, en mycket välrenomerad musiker och han är knuten till anrika Mariekyrkan i Krakow liksom till Musikakademin.

Åländsk tenor

Festivalen bjuder också på två konserter med åländske tenoren Mikael Fagerholm. Vid konserterna medverkar också mezzosopranen Annika Ollinkari, organisten Kaj-Erik Gustafsson och pianisten Annikka Konttori-Gustafsson.

Fredagen den 30 juni framträder de i Sunds kyrka och dagen efter gästar de Sottunga kyrka.

- Vi tycker det är viktigt att skärgården får sin del av utbudet, säger Snellman.

Vid alla konserterna är Elrand Mattsson med som presentatör av verken och om man har svårt att ta sig till de olika konsertplatserna går det bra att antingen kontakta Snellman eller Kaj-Gustav Sandholm så försöker man ordna samåkning.

Sista ordet får Stefan Snellman.

- Kom i god tid till konserterna, njut av de vackra kyrkomiljöerna och gå sedan in i musiken!

BENITA MATTSSON-EKLUND

upp

Nya Åland, måndag 19.6.2006

 

 

MOZARTMIX MED FÅGELSÅNG

När naturen står i sin fagraste skrud är det dags för orgelmusik. Årets upplaga av Ålands orgelfestival är den 32:3 i ordningen. I år bjuds på många välbekanta Mozartstycken.

- Naturen och musiken ska förstärka varandra, hoppas arrangörerna. Vi gillar fågelsång i pauserna.

Redan i september i fjol började de planera. Nu ligger de i startgroparna. Henryk Gwardak är ordförande och konstnärlig ledare och Stefan Snellman är viceordförande för orgelfestivalen, en konsertserie som brukar locka runt 1000 besökare från både när och fjärran.

- Det finns till och med de som planerar sina semestrar efter våra konserter, berättar Stefan Snellman.

Av besökarna är ungefär lika många ålänningar som gäster utifrån. Det finns faktiskt personer som besöker samtliga konserter, i den mån det bara är möjligt.

Presenteras

För andra året i rad finns en presentatör på plats, med undantag för vid spelningarna i skärgården, nämligen Erland Mattsson. Han berättar något om den eller de som ska spela och också om musiken som ska framföras.

- Det var mycket uppskattat i fjol, minns Henryk Gwardak, själv just hemkommen från en tvåveckors konsertturné i England och Polen, där en konsert direktsändes i tv.

Kända stycken

Årets orgelfest har ett omväxlande program, med både ensam orgelmusik - i åtta olika kyrkor - körsång och solosång. Arrangörerna vill hålla bredd, för att glädja så många smakriktningar som möjligt.

En extra satsning görs i år på Wolfgang Amadeus Mozart, med anledning av 250-årsjubileet av hans födelse. Det blir med andra ord åtskilliga stycken som är välbekanta för den stora publiken.

Till slut ett tips inför veckan.

- Det handlar inte om att välja konserter under den här tiden, säger Stefan Snellman. Man kan låta musiken ljuda inom den hela tiden under veckan, samtidigt som man njuter av naturen.

Ålands orgelfestival

Vårdöorgel

En extra konsert hålls inom ramen för orgelfestivalen så långt fram som den 17 september, då den nyrenoverade orgeln i Vårdö bönehus återinvigs.

En organist improviserar

Hela programmet för Ålands orgelfestival finns på www.alfest.org och har också tryckts i en utförlig broschyr.

Här några strödda kommentarer från arrangörerna.

  • Viadana Kamarakórus - en 22 personer stark ungersk kör, sjunger både klassiskt och modernt. Har tidigare gästat Åland som Novemberkörens gäster. Sjunger vackert!

  • Familjekonsert, orgel och slagverk, blir säkert rolig. "Musik för hov och hydda, med trummor och läten som krydda".

  • Improvisationskonsert med Wolfgang Seifen i Mariehamn. Han improviserar allt han spelar!

  • Renässans- och barockmusik i Kumlinge kyrka. "Vilen jättetur de har som bor på Kumlinge".

  • Två italienare tävlar med varandra i Mariehamn, en spelar på dagtid - det var uppskattad konserttid i fjol - den andre med mer klassiskt betoning, spelar på kvällen.

  • Johan Hermans, Belgien, spelar mycket, är nästan aldrig hemma.

  • Orgel och sång i Ålands största kyrka och Ålands minsta kyrka, Sund och Sottunga. Klarar Sottungas kyrka Mikael Fagerholms stämma?

  • Marek Stefanski, Polen, är domkyrkoorganist och har spelat för påven.

KIKI ALBERIUS-FORSMAN

 

startsidan