Festivalen inleds med festhögmässa i S:t Görans kyrka den 22 juni och i den medverkar organisten Folke Forsman samt några sångare från manskören Schola Olaus Petri. Kören har specialiserat sig på gregoriansk sång och leds av Valter Maasalo, en av Finlands främsta kännare av gregoriansk sång. Gruppen framför Messe de la Pentecóte, Pingstmässa, och kören uppträder också på Föglö fast med ett annat program.

De artister man denna gång bjuder på kommer från Finland, Sverige, Estland, Ryssland, Polen, Italien, Frankrike och Japan, berättar festivalens ordförand Henryk Gwardak i ett pressmeddelande.

- Hälften av besökarna brukar vara ålänningar, andra hälften turister. I år hade vi lite större hemmapublik än vanligt, säger Gwardak.

Att 60 personer kommer för att åhöra en lunchkonsert är inte fy skam. 2 x Sosnowska bjöd på orgel, sång och två olika slags violiner. En mångsidig mix och ett mångsidigt program som omspände tre århundraden.

Inledande Kejsarens fanfar för orgel, av spanjoren Padre Antonio Soler, fungerade som preludium till Händels kända aria V’adoro pupile och ett underbart framförande på barockviolin av samma tonsättares Sonat för violin och basso continuo.

Violinisten Jolanta Sosnowskas levande toner, som svällde och avtog på ett organiskt sätt, fann vägen rakt in i hjärtat och det var lätt att älska Händel. Jolanta Sosnowska framförde vid sidan av barockmusik också, på ett mycket övertygande sätt, två stycken på ”modern” violin: Jules Massenets Meditation ur operan Thaïs i en hisnande vacker interpretation (av ett stycke musik som lätt kan bli lismande), violinen sjöng med en full och vacker ton, samt ett ytterst virtuost framförande av ett stycke tillägnat violindemonen Nicolo Paganini, skrivet av kollegan Karol Lipinski.

Efter det konststycket utbrast publiken i spontana applåder. Jag tror vi får höra mer om denna livliga och duktiga unga violinist!

Organisten Marietta Kruzel-Sosnowska spelade under konserten ytterligare en padre, Padre David da Bergamos festliga, levnadsglada och tidvis humoristiska Suonata, som passade organistens lynne och spelstil mycket väl. Dessutom tog hon sig an en ”folkbildande” uppgift genom att uppföra två kompositioner av Marian Sawa – nyligen avliden polsk kompositör.

Styckena var mycket olika till sin karaktär. Det första, Tre danser i gammal stil, framkallade inre bilder av marknad, positiv och män som dansar i träskor, medan det andra, konsertens avslutande nummer, Toccata för orgel, spelade upp ett mäktigt, ödsligt bergslandskap med branta stup och en hög himmel ovanför. Och i och med det verket var en varm och givande konsert till ända. Mamma Marietta tackade rörd sin dotter Jolanta med liten kindpuss.

Pianistiska gester

Kvällens konsert ägde rum i Sunds kyrka, och också den var välbesökt. Sydkoreanskan Mi-Ja Dyballa – numera bosatt i Frankfurt am Main – spelade ett helt annorlunda program. Alla fyra kompositörer rymdes inom ett sekel: sent 1800-tal och tidigt 1900-tal, alla fyra representerades av tre stycken eller tre satser av ett större verk, och alla är relativt okända. Dessutom var samtliga verk till sin karaktär rätt så pianistiska. Eller också var det Dyballas pianistbakgrund som sken igenom. Hennes teknik är utmärkt, men det var speciellt att se henne spela (för det privilegiet har man ju i Sund); hennes gester är mycket pianistiska till sin karaktär.

Musiken var lätt att ta till sig, men lämnade inga djupare spår i mig. Utrymmet medger inte någon mer ingående presentation av musiken, men jag ska lyfta fram några detaljer såsom inledande kompositören Dubois Cantiléne religieuse som fick en känslig uttolkning, engelsmannen Percy Fletchers bildframkallande musik (kanske hans bakgrund som teatermusiker spelade in!) där Matinale, det vill säga morgonmusik bjöd på stilla soluppgång, småfåglars hoppande och solglitter.

Den avslutande toccatan var virtuos i stil med tidigare nämnda Kaplinski, men på orgel. Väl avklarat, särskilt med tanke på vilka små händer Dyballa har! Amerikanen Arthur Foote var en stor vän av Brahms och Wagner, kompositör till en hel del kammarmusik och pianomusik, dessutom musikpedagog. Hans musik kan karaktäriseras som romantisk. Dyballas sätt att andas med musiken i hans Pastorale var njutbart. Kanadensaren Denis Bédards Svit för orgel avslutade konserten.

Ett annorlunda orgelstycke där mellansatsens lamento påminde mig om en långsam jazzballad medan avslutande Toccata innehöll både en finsk barnsång ”Vaarilla on saari, se oma saari on” (Farfar har en ö, det är hans egen ö?) och irländsk folkmusik – och säkert är ingendera sant, men så lät det. Publiken gav ett rungande bifall vilket resulterade i ett extra nummer.

Jag vill gärna dela med mig ett litet tips: det går att ta bort prasslande papper på välbehövliga hostpastiller före konserten, så slipper vi andra extra ljudinslag.

Respektlöst underhåll

Med tysk-polska Thomas Glanc avslutades årets orgelfestival. Programbladet utlovade orgeltranskriptioner av en sats ur Beethovens Ödessymfoni och en Bourrée av Bach, och en liten, liten stund stämde väl det, men sen blev det nog mera arrangemang, för att spela båda stora B:n i jazzrytmer och med jazziga ackord kan knappast kallas en trogen transkription (överföring från ett instrument till ett annat). Men respektlöst underhållande var det hur som helst. Den sats Glanc spelade ur Louis Viernes Orgelsymfoni var väldigt intressant att lyssna till; han spelade ju ett färdigskrivet stycke musik!

Glanc avslutade kvällen med att improvisera över tre teman som han fick på stället. Det hade inkommit sex förslag på melodier, och han valde Vem kan segla förutan vind, den andra ”åländsk nationalsången” (den där vackra, mera ömsinta, som jag i skrivande stund inte minns vem som komponerat) och ett tema som Benita Laanti-Helander skrivit.

Vem kan segla presenterades med låga basuner i pedalen, för att via ömsint behandling snart finna en jazzig version i fyrtakt istället för den ursprungliga tretakten. Skickligt och polyfont behandlade han sedan sången. Sång nr två lät han från första stunden få en jazzig karaktär genom små rytmförskjutningar mellan pedal och manual. Det blev till sist en underbart fräsig version. Glanc hade ju inte en aning om textinnehållet, det var bara ett stycke musik att jobba med!

Laantis melodi fick en mer ”traditionell” behandling, vilket passade den väl. Det var ett fint stycke musik som väl förtjänade att tas fram ur byrålådan. Publiken var överförtjust, och kämpade för att applådera ner Thomas Glanc från läktaren, men han höll sig kvar och belönade oss istället med en version av spiriualen Go down Moses. Många hade nog velat lyssna till ännu fler improvisationer.

En mycket energifylld konsert av en virtuos organist som kunde leka med register, framkalla ljud av fallande raket alternativt nedåtgående blockflöjtsglissando – vilket jag inte hade hört tidigare men lär ska vara en vanlig effekt i Polen – avslutade årets festival, med på sätt och vis atypisk orgelmusik.

Några i publiken marknadsförde en samarbetsidé: konserten kunde vara med på två festivaler! Avsluta Orgelfestivalen men samtidigt vara Öppningskonserten i Jazzfestivalen!

Årets festival har bjudit på ett mångsidigt program. Publiktillströmningen kan för åländska förhållanden sägas varit mycket god. Bredden på repertoar och temperament kan väl illustreras genom denna trippelrecension.

LENA SVARTSTRÖM

- Jag tolkar musik med en speciell känsla. Den känslan vill jag ge vidare, säger hon när vi träffar henner utanför Mariehamns kyrka.

ATT ANDAS LUGN

Den 26 juni 1778, för exakt 219 år sedan, färdigställde Wolfgang Amadeus Mozart Adagio und Fuge för stråkkvartett. Så inleder Erland Mattson kvällen inför en publik som fyller hela Finströms kyrka. Det är inte den porlande, livsglada Mozart vi får lyssna till, men vi får också veta att verket skrevs under ”10 dystra dagar” då Mozart inte var så glad, tyngd av penningskuld, men ändå full av skaparkraft.

Orgeln blir sagoslott

Karlströms kväll i Jomala kyrka

På måndag 25 juni hålls det en konsert för de minsta som heter "Orgelskoj". Gunvei Andersson och Katrin Gwardak är programvärdar, Anders Laine spelar orgel.

På söndag kör Ålands äldsta – ja en av Finlands äldsta musikfestivaler i sitt slag – i gång. Det är dags för den trettiotredje upplagan av Ålands orgelfestival. 

- Men Kumlinge och Kökar är inte med i år av olika praktiska orsaker, säger Kaj-Gustav Sandholm.

Det blir också en barnkonsert. Festivalens program presenteras av Erland Mattsson.