media 2008

.

Afrikapremiär på orgelfestivalen

Nya Åland

30.10.2008

.

Kläckningsmaskin för operasångare

Ålandstidningen

01.07.2008

.

Orgelfesten fick lekfull avslutning

Nya Åland

30.06.2008

.

Bach som en gammal bekant

Nya Åland

30.06.2008

.

Meditativ stämning i Sund

Ålandstidningen

28.06.2008

.

Saliga ro i meditativ konsert

Nya Åland

28.06.2008

.

Andrzej Chorosinskis orgel ”spelade” alla instrument

Ålandstidningen

27.06.2008

.

Fem konserter kvar i orgelfestivalen

Nya Åland

27.06.2008

.

En hel symfoni som enmansprestation

Nya Åland

27.06.2008

.

Porlande lätt och virtuost

Nya Åland

26.06.2008

.

Kraftprestation i färg och form

Nya Åland

25.06.2008

.

Hennes toner berättar om Japan

Ålandstidningen

25.06.2008

.

Magisk avslutning på invigning

Nya Åland

24.06.2008

.

Håll öronen öppna för nya klanger

Ålandstidiningen

19.06.2008

.

Orgelfest med något för alla

Nya Åland

18.06.2008

.

Bach, Messiaen och Italien teman på årets festival

Ålandstidiningen

22.04.2008

Nya Åland, torsdag 30.10.2008

 

 

AFRIKAPREMIÄR PÅ ORGELFESTIVALEN

– Det ser bra ut. Vi får ett varierat och omväxlande program med både åländska medverkande och gäster utifrån, säger Henryk Gwardak om nästa sommars orgelfestival. För första gången medverkar en organist från Afrika i festivalen.

Ålands orgelfestival är den äldsta musikfestivalen på Åland. Den upplaga som Henryk Gwardak och styrelsen nu arbetar med är den trettiofemte i ordningen. Några problem med att få programmet fyllt har man inte haft de senaste åren. Festivalen blir allt mera känd och många organister och andra musiker kommer gärna till Åland kring midsommar. – Vi har faktiskt ett trettiotal som står på kö, sådana som uttryckt önskemål om att medverka i festivalen, säger Gwardak.

Ny orgel i bruk

En positiv nyhet för året är att man kommer att kunna använda den nya orgeln i Lemlands kyrka som konsertinstrument. Därför har man också förlagt den inledande festhögmässan, söndagen den 21 juni, till Lemlands kyrka.

Då trakterar Gwardak orgeln och celebrant är Benny Andersson. Avslutningskonserten är också förlagd till Lemland och då framträder Markus Karas från Bonn i Tyskland som specialiserat sig just på romantikens orgelmusik.

– Den nya orgeln i Lemlands kyrka är speciellt anpassad för romantisk orgelmusik, konstaterar Henryk Gwardak.

Från Uganda

Organister från olika delar av världen har länge förekommit i orgelfestivalens program men hittills har man inte haft någon från Afrika med. Den världsdelen inmutas nu genom att Patrick Kabanda, ursprungligen från Uganda men nu verksam i USA, kommer till festivalen. Kabanda ger konsert i Saltviks kyrka måndagen den 22 juni.

– Patrick Kabanda har tidigare haft kontakt med oss och velat komma till Åland och nu blir det möjligt att förverkliga, säger Gwardak.

Åländskt

Orgelfestivalen har medvetet satsat på att lyfta fram åländska medverkande och så sker även i 2009 års festival. Björn Blomqvist, bas, medverkar i öppningskonserten i Jomala kyrka och Frida Jansson, sopran, och Frida Österberg, alt, ger tillsammans med organisten Kaj-Gustav Sandholm konserter både i Vårdö och Sottunga.

Lunchkonsert

Gwardak säger att man märkt att publiken gillar temakonserter av olika slag och det försöker man tillfredsställa.

– I fjol hade vi en lunchkonsert i Mariehamn med en rysk organist som spelade Bach. Vi var lite orsäkra på om publiken verkligen skulle komma på dagtid, en vardag, men det blev fullt i kyrkan.

Också nu finns en lunchkonsert inprickad. Fredagen den 26 juni spelar Thomas Nipp, domkyrkoorganist, från Vaduz i Liechtenstein i S:t Görans kyrka.

– Det är, för övrigt, första gången som vi har en medverkande från det landet, säger Gwardak.

Trumpet och orgel

Ett publikönskemål har varit en konsert med trumpet och orgel och även det önskemålet uppfylls nu. Roman Gryn, trumpet, och Bogdan Narloch, båda från Polen, ger konsert i Föglö kyrka den 23 juni och i Sunds kyrka följande dag.

Festivalen pågår mellan den 21 och 27 juni. Under internetadressen http://www.alfest.org/ kan man finna hela programmet.

JAN KRONHOLM

upp

Ålandstidningen, tisdag 01.07.2008

 

 

KLÄCKNINGSMASKIN FÖR OPERASÅNGARE

när Membra Jesu Nostri uppfördes på Vårdö

Membra Jesu nostri av Diedrich Buxtehude

Var? Vårdö bönehus

När? Lördagen den 28 juni kl 14.00

Vem? Ålands musikinstituts solister, kör och orkester

Instudering: Catherine Frisk Grönberg, Judit Deaki, Kjell Frisk

Konsertmästare: Chris Sundblom

Orgel: Henryk Gwardak

Dirigent: Kjell Frisk

Under 2008 har Musikinstitutets elever specialstuderat barockmusik i ett projektarbete med Mariehamns församling. I detta samarbete valdes att framföra Diedrich Buxtehude (1637-1707) kantatsvit Memra Jesu nostri, Jesu lemmar. Denna kantat betraktas allmänt som det första lutherska oriatoriet. Sviten är uppdelad i sju olika delar där varje del tillägnas den korfäste Kristus lidande kropp: fötter, knän, händer, sida, bröst, hjärta och huvud. Texten Salve mundi salutare är skriven av den medeltida poeten Arnuf of Louvain (d. 1250).

Orkestern inleder med sinfonia, sedan följer solo- och körsatser. Efter orkesterns avslutande ritornell följer alltid en exat repris.

Dock avviker den sista, Ad Facium, (till ansiktet) genom att man sjunger en Amen del i stället för repris. Som brukligt i kantater utgörs den sista delen av en koral. Här en variation av psalm 60, ”O huvud blodigt sårat.”

Jämna prestationer

Nu är det Vårdö Bönehus som är platsen för uppförandet. Salens träbänkar är nästan fyllda och stämningen är på topp redan från start. Efter orkesterns inledande symfonia är konserten igång. Och det går inte att ta miste på engagemanget och sångglädjen som förmedlas. Den ena efter den andra av solisterna stiger fram och gör strålande insatser.

Jämna prestationer överlag, även om det är det några som nått litet längre beträffande konstnärligt framförande och röstens uppbyggnad. Men det klingar vackert och man dras lätt med i musiken. Det går inte att komma ifrån att musikinstitutet är som en kläckningsmaskin för kommande operasångare. Vid den lilla orgel som endast har fyra stämmor sitter Henryk Gwardak och spelar de så viktiga bastonerna. Orgeltonerna finnas alltid där de skall, följsamma och tolkande.

Den utmärka akustiken bidrar ytterligare till att smälta samman kören och orkestern. Liten men naggande god kunde man säga om orgeln vars ton är rund och som gjord för barockmusik. Men utan stråkarnas gungande spel är det inte heller barockmusik. De lät både intensiva, rena och fylliga.

En viss orolighet

I Kjell Frisks tolkning av Buxtehude fanns tydliga romantiska drag. Det vinner texterna på och man får litet längre och maffigare avfraseringar.

Stämdynamiken var överlag jämn även om tenorerna fick jobba på litet extra då de var minst till antalet.

I avslutande Amen-delen som skall sjungas med fart och sväng uppstod en viss orolighet i precisionen som dock redde upp sig efter hand. En kantat som glänste litet extra var Ad Latus. Den vackra sopranarian, den rena stämsången och den mytiska texten får stämningen att vibrera. ”Stå upp min vän, min sköna, och kom, min duva i klippans klyftor, i murens håligheter (Övers. Mats Backman). Även Ad Pectus, och Ad Cor där herrarna briljerade bar fram samma känsla. En riktig passionsmusik.

EIVOR LINDSTRÖM

Solister: Anna Ahlström, Johnny Ahlström, Philip Björkqvist, Adrian Frisk, Elina Granlund, Erica Granlund, Julia Johansson, Emilia Josefsson, Ida Kronholm, Ida Löfman, Jens Palmqvist, Linn Sundblom, Sofie Sundström, Frida Söderdahl.

upp

Nya Åland, måndag 30.06.2008

 

 

ORGELFESTEN FICK LEKFULL AVSLUTNING

Ålands orgelfestival

Bienvenu, welcome, på kabaret!

Cholley, Bret, Willscher, Jenkins, Nagel, Callahan, Laprida, Kleive - har du hört om dem?

Det är inte precis de namn jag först kommer att tänka på när någon nämner ordet orgel. Eller för den del förknippar med musik överhuvudtaget. Alla, med undantag av Karl Jenkins, som jag endast bekantat mig med genom körsång till nonsenstext, var för mig helt okända kompositörer. Det var därför en kväll där inga förhandsuppfattningar kunde råda. Alla kompositörer är nulevande, den äldsta född 1944 och den yngsta 1974 - ett spann på bara 30 år. Presentatör Erland Mattson hade kapitulerat inför uppgiften, och nöjde sig med att säga att musiken fick tala för sig.

Det gjorde den sannerligen! Det var karnevalsstämning och hisnande akrobati vi fick uppleva. Startskottet för den stora festen gick med Pierre Cholleys Rumba sur les grands jeux, som mina rudimentära franskakunskaper tolkar som Rumba vid den stora festen/leken. Det var genuint rolig musik, superrytmisk rumba som övergick i långsam ”dagen-efter”, för att sedan sjunka in i ett himmelskt drömlikt insomnande - i drömmen dansade en liten gnistfé.

Sen byggdes något storslaget upp och inledningens tema återkom med förnyad kraft. Det är inte så ofta jag kommer på mig med att stampa takten till orgelmusik, men mina tår bara ville vippa upprepade gånger under den här kvällen.

La ronde des lutins (tomtarnas/trollens ringdans) av Juelien Bret tog mig till en cirkuskarusell. Musiken fick mig att associera till ryssen Kabalewskis roliga lilla pianostycke Clownerna. Det fanns samma sorts rytmiskhet och ständigt lekande med tonalitet. Änglarnas vals förde in akrobater, jonglörer och cirkusdjur. Väldigt lekfulla änglar med andra ord.

Festen avbröts av ett stormväder med hopande orosmoln i Andreas Willschers Toccata alla Rumba. - Tre stycken av Karl Jenkins bildade sin egen helhet fast musiken var från olika håll. Det första ”Tema från Palladio” lät i mina öron som filmmusik direkt ur ett relationsdrama, medan Piae Jesu hade en söt, men verkningsfull melodi, en ny morgon, lugnet efter stormen. Det tredje stycket Trumpeting Organ Morgan med sitt ostinato av trumpetstötar mot en långsammare melodi hade minimalistiska drag: ostinatot återkom envist vad som än hände.

Karnevalen fortsatte i de återstående styckena: det var rytmiskt intrikat, roligt, habanera med sega trioler, synkoperat, mera latinamerikanskt än jazzigt. Jag är full av beundran för den säkerhet, prestigelösa virtuositet och precision Olivier Vernet visade upp.

Musiken kändes definitivt atypiskt kyrko-orgel, men framförd med en livslust och glädje som fick mig att småleende gunga i bänken. En lekfull avslutning på en mångsidig orgelfestival. Vernet kan liknas vid en vig och vältränad akrobat som utför hisnande programnummer så de verkar så enkla, så enkla. Kaj-Gustav Sandholm, som fungerade som registrant, sade sig haft fullt sjå att hinna med i den täta notbilden (men det gjorde han förstås).

Det var lite tråkigt att lördagkvällen lockade med så många andra nöjen, för detta var en konsert som nog roat fler än de 34-40 åhörare som tagit sig till kyrkan,och säkert tilltalat en ung publik som kanske inte har Bach eller Messiaen i sina i-pods. Vi som VAR där, blev begåvade med ett lugnt och enkelt extranummer, sedan orgelbyggare Heinrich ropat till Vernet på franska. För det här var en konsert där man vågade ställa sig upp och ropa i kyrkan.

LENA SVARTSTRÖM

upp

Nya Åland, måndag 30.06.2008

 

 

BACH SOM EN GAMMAL BEKANT

Ålands orgelfestival

Lunchtid, och ändå är det 90 personer på plats i Mariehamns kyrka för att avnjuta en konsert med bara Bach. Det är många gråa huvuden i publiken (daglediga!), men också barn, och för dem var det inledande numret, Bachs Toccata och Fuga i d-moll säkert ny och spännande musik.

Kan sitt hantverk

Själv tyckte jag det kändes som att träffa en gammal bekant, kanske moster Alma, och vara nyfiken över vilket humör hon kunde vara på idag.

Min tre-åriga dotter tyckte det var fin musik, men lite högt ljud… Det är ingen tvekan om att Alexander Fiseisky kan sitt hantverk, men jag kände nog en aning av rutin i framförandet. Kanske behövde han verket för att komma igång?

Triosonat nr 1 var därför en fräsch och annorlunda upplevelse. De tre stämmorna vävdes in i varandra på ett lätt och luftigt sätt. Första satsen kändes rent vårlig, ljus och glad. Den långsamma satsen var lugn, vilsam och melankoliskt genomskinlig, och framförandet känsligt. Sista satsen var rolig, rentav humoristisk. Kanske Bach verkligen roade sig, när han bestämde sig för att ta första satsen tema och använda det ”bakvänt”/omvänt.

Kända teman

Sex koraler i olika stilar stod sedan på programmet. Några byggde på kända teman. Inledande Wachet auf, ruft uns die Stimme (Vakna upp, en stämma bjuder) var upplyftande och välbekant. De övriga varierade mellan mollbetonad melankoli, och glädje och fart. Bach hade nog en särskild förmåga att fånga texternas stämning och med tonerna föra oss in i det rum han vill, för vid den avslutande koralen, Kommst du nun, Jesu, vom Himmel herunter (Kommer du Jesus från himmelen ner), har jag noterat: himmelsk glädje! Konsertens sista nummer var så tillvida intressant att fugan ur Fantasi och fuga i g-moll också uppfördes i Sund på torsdagens konsert. Jag upplevde den då som hektisk som avslutning på en meditativ kväll, men jag inser att Andres Uibo ändå hade valt att spela långsammare än Fiseisky!

Så kontextberoende kan en upplevelse vara! Den torra akustiken i S:t Göran kan göra långsamma tempi besvärliga, vilket kan vara en orsak till hastigheten. I den inledande fugan lösgörde sig något stort, sen vandrar något litet lugnt i en vandrande diskussion. Det stora djuret återvänder! En mammut rör sig majestätiskt. Konserten inramades alltså av det mäktiga, där orgeln kan få hela kroppen att vibrera.

LENA SVARTSTRÖM

upp

Ålandstidningen, lördag 28.06.2008

 

 

MEDITATIV STÄMNING I SUND

Var? Sunds kyrka

När? Onsdagen den 26 juni kl 20.00

Vem? Mari-Liis Uibo, violin. Heiki Mätlik, klassisk gitarr. Andres Uibo, orgel. Samtliga från Tallinn, Estland. Presentatör: Erland Mattsson

Under torsdagen fortsatte orgelfestivalen med att musikerna Mari-Liis Uibo, violin, Andres Uibo, orgel och Heiki Mätlik, klassisk gitarr, spelade i Sunds kyrka. Samtliga från Estland. De hade både Johann Sebastian Bach och Arvo Pärt i programtablån. Spännande!

Orgelgiganten Bach är förstås ett säkert kort i leken. Men det är även Arvo Pärt. Och det är nästan en naturlag att estländska musiker spelar Arvo Pärt vid utlandsturnéer. Nästan lika självklart som Sibelius hos finländare. För denne man född 1935 har lyckats att skapa sig ett världsnamn redan under sin levnad. Meditativt, minimalistiskt, vackert, nyskapande. Så tänker jag om honom. Hos Arvo Pärt är det naturen som jag finner är hans inspirationskälla, som han filtrerar sina idéer genom. Men med ideal ned i tiderna till den gregorianska musiken.

Saknar lättheten

Och man kan inte klaga på musikernas förmåga att spela och tolka Pärts kompositioner. I Spegel i en spegel (violin och orgel) leder violinen och orgeln musiken genom snirklig och sparsmakad tonalitet.

Musiken lever - det gör även tystnaden. Den endast adertonårige unge Mari-Liis, håller en fyllig, ren och säker stråkföring överlag. Och samarbetet stråk och orgel fungerade utmärkt. Organisten spelade både konstnärligt och med stilkänsla. Dock finner jag tillfällen då jag upplevde hans hand en aning tung och kantig. Så saknade jag även bitvis lättheten i slutfugan.

Originellt är det att höra orgel och gitarr klinga tillsammans. Gitarristen Heiki Mätlik behärskar förvisso sitt instrument. Och märkvärdigt nog så samsades mestadels gitarrens knäppande med orgeln.

Men det gällde för orgeln att ha rätt volym i piporna. I Pärts Fratres – munkbröderna - med latinamerikanska toner skapades en förtätad stämning. Mästerligt. Men att sammanföra Andres Uibos kompositioner med Pärts är ett vågspel. Uibos kompositioner liknar till viss del Pärts. Teoretiskt är det rätt tänkt men det fungerade inte alltid i praktiken. Uibos tar ut svängarna mer, bygger in det sparsmakade i tonala barriärer. Det blir till en nackdel för verket. Som att det i ”New Jerusalem” (gitarr o orgel) ligger en bordunton och dränker gitarrens knäppningar.

Men det var ändå en njutbar konsert. Och för den som gillar meditativa stämningar var programmet en fullträff. För andra åter som önskat mer puls och rytm – något trög. Därför blev kvällens avslutande g-moll fuga av Bach, då orgelluckorna öppnades fullt ut, till en befriande känsla. Och extranumret, Bachs Air som musikerna bjöd på, förde oss ända upp i himlen.

EIVOR LINDSTRÖM

upp

Nya Åland, lördag 28.06.2008

 

 

SALIGA RO I MEDITATIV KONSERT

Sunds kyrka, med sin, för musikutövning lite knoppiska arkitektur, pelarna genom hela mittgången. Artister uppträder på ena långsidan bredvid orgeln. Hela motsatta sidan är fylld av folk. Blicken dras till den pur-unga, vackra kvinna som knäpper sakta på violinen innan hon lyfter stråken för att spela en adagio-sats ur en Bach-sonat för soloviolin. Hennes totala närvaro i musiken fyller kyrkan, och jag märker när den sista tonen klingar ut, att jag hållit andan en stund.

Erland Mattsson ledsagar oss därefter in i kvällens universum. Konserten är att betrakta som en vesper, en musikaliska aftonsång. Mattsson citerade någon som sagt att musiken är den konstart som kan besegra tiden, och tog Arvo Pärt som exempel på en, som man kan uppleva stannar tiden. Musiken andas nutid, medeltid, romantik och en medvetenhet om tystnadens betydelse. En enda ihållande pedalton i orgeln penetrerar hela första delen av Arvo Pärts Trivium för orgelsolo. Tunna små ackord rör sig lugnt och tillsynes slupmmässigt på detta fundament. Ackorden växer, ljudet tilltar i styrka och snart nog befinner vi oss bland medeltida pipor. Det är lugnt och vilsamt.

Verkningsfullt

Erland Mattsson läser ur Johannes Uppenbarelseboks 21 kapitel vers 10 om hur det nya Jerusalem sänker sig ned till jorden. Kompositören och organisten Andres Uibo spelar, tillsammans med gitarristen Heiki Mätlik, sitt verk New Jerusalem. Det är något som påminner om Pärt i den kompositionen. Kanske är det att våga lita på att litet är vackert och verkningsfullt. Verket är till störta delen en lång, lugn, ljus dialog mellan orgel och gitarr Kanske är det sedan den heliga staden som slutligen landar, för sedan startar jordbävningen i orgeln, för att åter ge plats för temat. Ett verkningsfullt stycke musik, med lite latinamerikansk känsla i gitarren, meditativt, enkelt.

Mera Pärt. Far Uibo spelar tillsammans med dotter Uibo Spegel i en spegel. Denna så oerhört enkelt uppbyggda, vackra musik tar andan ur mig och får mig att sjunka ner i ett tillstånd av ro, som för mig djupt in i mig själv. Allt blir stilla. Var not är just där den skall vara. Och vad är det då som spelas? Enkla brutna ackord på orgeln med en violinton som svävar över detta ljusa fundament. Det är allt.

Då är det nästan som att komma hem efter en resa, andas välbekant luft, när trion sedan spelar Bach-koralen Jesu bleibet meine Freude.

Bach i en speleg

Kvällens andra stycke av Andres Uibo, Bach i en spegel, är en komposition med samma teknik av dialog som New Jerusalem. Mari-Liis Uibos stråke for som ett gungbräde över strängarna på ett sätt som kändes klassisk, för att sedan glida ett helt otypiskt glissando över hela greppbrädan. Orgeln tar sedan över med liknande rytm, och den ena tar tag där den andra slutar. Och förstås finns det på slutet ett symmetriskt återkommande till violinens inledning. Jag känner en total närvaro hos den unga violinisten. Spelar hon rentav utantill?

Orgel och gitarr återvänder till Pärt, Fratres (munkbröder). Också ett meditativt stycke, men med lite mer utåtriktad energi. Det är en ständig vandring, som stannar upp i tystnad, vandrar vidare, stannar upp.

Uibos Två meditationer över Fader vår för orgelsolo är också den ett samtal - nu ett som förs inom ett instrument.

Sista numret på programmet: en fuga av Bach, som kändes lite hektisk efter allt det meditativa. Det var liksom ett ”riktigt orgelstycke”, och visserligen väl framfört, och faktiskt roligt att se på: organisten dansade på orgelbänken, och han hade en rejält tilltagen kroppshydda att dansa med.

En underbar kväll, präglad av stillhet, närvaro, vila och en känsla av att musiken fick tala för sig, utan ett filter av praleri med virtuositet, en enda lång meditativ bön, avslutades med Bachs kända Air, som extranummer. Jag kände tårarna i ögonen när jag gick för att tacka artisterna.

LENA SVARTSTRÖM

upp

Ålandstidningen, fredag 27.06.2008

 

 

ANDRZEJ CHOROSINSKIS ORGEL "SPELADE" ALLA INSTRUMENT

Var? St:Görans kyrka

När? Onsdagen 25 juni kl 20.00

Vem? Andrzej Chorosinski, orgel, Warszawa, Polen

Presentatör: Erland Mattsson

RECENSION ”Paris hälsar Mariehamn”, var rubriken på orgelfestivalens konsert i Mariehamns kyrka, tisdag kväll. Genom tre franska kompositörers orgelverk överräcktes hälsningarna av den polske organisten Andrzej Chorosinski. Först ut var Oliver Messiaen (1908-1992) i Dyptique. Messiaen, ett efterkrigsbarn som påverkades av modernismen och skrev i ny stil. Han experimenterade bland annat med att låna musik från tidigare kompositörer, för att sedan stöpa om och göra den till sin egen. Tog även intryck av hinduisk och gregoriansk musik.

Som i Paris

Messiaens Dyptique föreställer två altartavlor som presenteras i musikaliskt målande klanger. Den första tavlan kan uppfattas som impressionistisk med sina egenartade klanger och den andra mer som en klassisk målning med vackra intagande melodier. En utmärkt konsertstart som i en lång avslutande ton tog oss vidare till Dance Macabre op. 40 av Camille Saint-Saëns (1835–1921).

Det är en allvarlig dans som för till dödsriket: men musiken är både glad, dansande och medryckande. Kvällens organist har själv arrangerat tavlorna. Den som besökt Paris en sommarkväll känner genast igen karnevalsstämningen från gatumusikanter, karusellmusik, eller den vevande positivhalaren i Mont Martre.

Och det är inte enbart kompositörernas förtjänst. Redan här visar Chorosinski fram sin virtuosa förmåga med både händer och fötter. För imponerande är det att få tonerna att snurra så precist och jämt. Att då få bilden av ett barns lek med en snurrbock. För musik blir till bilder och musik skapar rumskänsla.

Likt en full orkester

Kvällens avslutande verk, Symfoni för orgel No. 5 i F-moll av Charles Widor (1844-1937) var dock onekligen kvällens höjdpunkt. Normalt skrivs symfonier för orkester. Här är det endast ett instrument – orgeln – som ”spelar” alla instrument. Widors orgelsymfoni består av fem delar. Den avslutande en Toccata-allegro som lämpar sig väl vid kyrkbröllop. Det här är musik som tilltalar mig.

Redan från start finns rörelse och puls, som leder framåt genom moll och durharmonier. Det är helt enkelt spännande musik. Men även mycket vacker; som då ”flöjtens” drillande toner träder fram solistiskt. Tonerna skapar närhet, tystnad för att åter knacka på häftigt. Som i adagiots pedaltoners rytmiska vandringar.

Då musiktemat i symfonins avslutande del återkommer har åtminstone jag – en kort stund – förvillats att tro att det är en full orkester på läktaren. Inte enbart, en orgel, en organist och en regis-trös. Och den Grönlundska orgeln – Ålands största – har haft av en mästare som lekt med tangenterna. Full fart hela tiden utan tecken på trötthet. Okej, möjligen fanns något av fördröjning och tröghet vid starten av Toccatan. Men, musikern är en människa, inte en musikmaskin.

EIVOR LINDSTRÖM

upp

Nya Åland, fredag 27.06.2008

 

 

FEM KONSERTER KVAR I ORGELFESTIVALEN

– Vi är ganska nöjda med publiktillströmningen hittills. Och en hel del återstår ju ännu. Det säger Henryk Gwardak i Ålands orgelfestival som nu kommit halvvägs.

Öppningskonserten i Jomala kyrka samlade en publik på mer är 200 personer och konserterna med enskilda organister har lockat 70-80 personer, något som också kan betecknas som ett bra resultat. På barnkonserten med Kaj-Gustav Sandholm och Erik Boström var det full rulle. Fem konserter återstår ännu i årets festival.

Redan i dag, fredag, kl. 12 får den som gillar Bach och barockmusik sitt lystmäte när organisten Alexander Fiseisky från Moskva ger en lunchkonsert i S:t Görans kyrka i Mariehamn.

I kväll kan man i Saltviks kyrka följa den italienska organister Ennio Cominetti från Varenna, som tar publiken med på en en musikalisk resa genom Italien, från 1600-tal till 1900-tal.

På lördag kan man i Sottunga kyrka lyssna till en konsert på orgel och flöjt. Det är flöjtisten Joanna Woszczyk och organisten Jacub Garbacz från Lodz i Polen som spelar.

Vid samma tidpunkt, alltså lördag kl. 14, ger kör, orkester och solister från Ålands musikinstitut en konsert i Vårdö bönehus med Dietrich Buxtehudes oratorium ”Membra Jesu Nostri”. Samma verk framfördes av musikinstitutseleverna under Judith Déakis ledning i Mariehamns kyrka på långfredagen. Nu är det Kjell Frisk som dirigerar och på orgel medverkar Henryk Gwardak. För instuderingen av verkets solosatser står Catherine Frisk Grönberg.

Orgelfestivalens avslutande konsert ges i S:t Görans kyrka på lördag kväll kl. 20. Det är organisten Olivier Vernet från Toulon i Frankrike som bjuder på ett program med modern orgelmusik, ett framträdande med bland annat en del jazziga inslag som, enligt Henryk Gwardak, särskilt kunde tilltala en yngre publik.

I anslutning till alla konserter visar orgelbyggaren och orgelstämmaren Hans Heinrich en utställning med delar av sin samling med orgelfrimärken. Heinrich anlitas av festivalen för att inför de olika konsertframträdandena se till att orglarna är stämda. Han medverkade också i barnkonserten.

JAN KRONHOLM

upp

Nya Åland, fredag 27.06.2008

 

 

EN HEL SYMFONI SOM ENMANSPRESTATION

Konsert i S:t Görans kyrka i Mariehamn onsdagen den 25 juni inom ramen för den pågående orgelfestivalen. Andrzej Chorosinski, orgel

Kyrkans klockor klingar. Vi samlar oss till ett program med endast tre titlar: ”Dyptique” av Olivier Messiaen, ”Danse Macabre” av Camille Saint-Saëns och – som huvudnummer – en orgelsymfoni av Charles Maria Widor. Kvällens interpret, polacken Andrzej Chorosinski var med och grundade Ålands orgelfestival och har också medverkat vid tidigare tillfällen. Nu är han tillbaka för fjärde gången.

En annan Messiaen

Inledningsvis får vi återigen träffa Messiaen. En annan Messiaen känns det som. En tvådelad altartavla som dels målar upp människolivets oroliga värdsliga virrvarr för att i sin andra del ta oss till den himmelska ron. Detta är ungefär vad Erland Mattsson i sin presentation förde fram, och jag väljer att delge er den här bilden, för att den mycket väl motsvarade min uppfattning av musiken. Första delens oro, med tema i moll rullade i magen medan den andra delens lugn, i dur, med sin ljusa registrering rörde sig uppåt, lugnt expanderande.

Camille Saint-Saëns var en duktig organist, men kvällens verk har ursprungligen inte skrivits för det instrumentet utan genomgått många metamorfoser. En sång, inspirerad av Henri Cazalis dikt om de dödas dans natten till Alla helgons dag, blev en en symfonisk dikt, som i Saint-Saëns i sin tur arrangerade för två pianon och Franz Liszt i sin tur omarbetade för solopiano. Och nu har alltså Andrzej Chorosinski arrangerat den för orgel. Jag antar att han baserar sin version på den symfoniska dikten. Melodin är bekant, och verket kändes nog inte så kusligt som den ”Dödens förstämda fiol, ihålig och falsk” och ”rysansvärda skratt som river sönder gravfriden” (jag citerar fritt ur dikten) kunde antyda.

Orgelsymfoni

Sen följde 40 minuter orgelsymfoni i fem satser. Inledande allegro vivace började dansant, det var som en renässansdans där jag kunde känna nigningarna i kroppen, snart nog började småtrollen springa för att övergå i vandring. Små virvlar bryter fram blir till vattenvirvlar och stillar sig i en koral. Älvtrumpeterna ljuder och manar fram större virvlar och ett kungligt intåg som drar med sig något otroligt virtuost tills kungen återkommer. Det övriga satserna hade inte samma effekt på mig. Allegro cantabile med sin enkelhet, närmast renhet, i registreringen: rör- och flöjtstämmor, kändes skön med sitt porlande komp av snabba brutna ackord en nästan ”barnsligt” enkel melodi. Trudeluttigt har jag antecknat… Och den avslutande satsen, mest känd i hela symfonin, vävde en spudlande matta mot en enkel melodi i pedalen.

Uppskattat arbete

Igenkänningsfaktorn var definitivt högre än t.ex. under konserten med Messiaens musik. Vilket för mig innebär mera vila, men också mindre skärpning av öronen, mindre överraskningar. Jag tror vi alla uppskattade interpretens arbete! För visst är det ett arbete att hålla ihop en en-mans symfoni.

Som extranummer bjöds vi på en snabb och ljus Sommar ur Vivaldis ”Årstiderna”. Ännu en transkription, med andra ord.

LENA SVARTSTRÖM

upp

Nya Åland, torsdag 26.06.2008

 

 

PORLANDE LÄTT OCH VIRTUOST

I programbladet ser hon ut som en blomma, som en urtyp av femininitet.

Och liten och späd känns Kaoru Hiyama från Hiroshima. Tills hon sätter sig på orgelpallen och kompetent bjuder oss en triumfatorisk marsch, med väl planerad registrering. Hon fortsätter med ett verk, ”Hemland”, komponerat av japanen Takashi Sakai, där den tydliga artikulationen är bärande, texturen genomskinlig och bäckarna porlar. Jag upplever musiken som ”söt”, och även om den är skickligt framförd väcker den inga djupare känslor.

Den nittonårige Johann Sebastian Bach vällfärdade till Lybeck för att lyssna till organisten Dietrich Buxtehude. Det är en känd historia att han upprörde sin arbetsgivare genom att stanna 4 månader istället för den beviljade ledigheten om 4 veckor. Fantasin i G-dur anses vara inspirerad av Buxtehude. Själv hör jag - just Bach. Det finns en cembaloaktig touch i det enstämmiga introt, sen växer verket till det stora ljudet.

Lugnt och skönt

Cesar Franck har skrivit mycket vacker orgelmusik. Helheten bestående av preludium, fuga och variation passade Hiayma väl. Den vackra melodin i preludiet fick framträda för att återkomma i slutet. Framförandet var lugnt och skönt.

I Bachs koralförspel vågade Hiayma låta det lilla tala, som en kontrast till allt det stora och ljudliga som är så lätt att ta till på orgel.

Dansande fötter

Sen hettade det till! Takashi Sakais ”Vandring” bjöd på orgelvirtuositet med en sådan lätthet att inget verkade krävande. Fötterna dansade över pedalen, en lätt melankolisk vandring nådde en mäktigt brusande älv, för att sedan ta sig in bland körsbärsträden som en liten porlande bäck. Oj, en vaktparad och ett tumult. Vilken fingerteknik! Synkoper i händerna men hur i all världen fungerar det med snabba sextondelar i pedalen. Vi är mållösa! Verket är en stor bekantskap, Kaoro Hiyama likaså.

Orgelbyggarkram

När jag talar med interpreten efteråt, säger hon skrattande att hon har fyra fötter, därav hastigheten. Och så är det än en gång bevisat att små händer inte är något hinder för att spela stort.. Elegans, porlande lätthet, lugn, välplanerad registrering (tack, Henryk Gwardak som hoppade in som registrant i sista stund) är ord som kommer för mig, när jag tänker tillbaka på konserten. Orgelbyggaren själv var på plats och kände sig så rörd av hur väl hans instrument brukats att han sprang fram till Kaoru Hiyama och gav henne en spontan kram. Han skulle drömma orgel den natten.

LENA SVARTSTRÖM

upp

Nya Åland, onsdag 25.06.2008

 

 

KRAFTPRESTATION I FÄRG OCH FORM

Ålands orgelfestival

”Alla mina verk är en lovprisning. Jag vill finna en ny musik som inte känner några gränser, en regnbåge av rytmer och ackord”.

Med dessa och några andra citat inledde Erland Mattson helkvällen i Olivier Messians sällskap. Kvällens interpret Erik Boström är väl hemmastadd i Messiaens värld: han har framfört samtliga Messiaens orgelverk 1988 och den konsertserien spelades då också in.

Det var en symfoni i klang, styrka, mjukhet, kraft, obegriplighet, ljuvhet, nästan barnsligt ”bangande” - ja, hela livets palett strömmade över och i oss. Programmet bestod av delar ur Messiaens sakrala verk.

Boström hade på ett föredömligt sätt hjälpt oss in i det säregna landskapet, genom att översätta de franska titlarna till svenska och då och då inflika en liten tilläggsförklaring. Introduktionerna skapade helt enkelt en karta för oss.

Det är spännande hur stora ackord, som bara är, och inte inordnar sig i vår ”vanliga” tonalitet (dur, moll) gör att de enskilda toner, unisona partier OCH treklanger i dur som ibland likt en solstråle bryter sig igenom tonmassan, stiger fram som förklarade, med en helt ny kraft. Så kändes det i den inledande Uppenbarelse av den eviga kyrkan, där fundamentet byggdes av återkommande dunkande bastoner, du-duu, du-duu.

Herdarna (ur julevangeliet) som lovprisar sin Gud, återvänder ljust vandrande med herdepipornas drillar, till rytmer som ibland har en rentav jazzig karaktär - en helt annan färgskala! Och det där mollackordet, det känns som en revolution. Änglarna rör sig till de högsta tonerna för att sedan dala ner - till oss?

Och så fortsätter det: stora klangmassor (stackars organist; risken för hörselskador är uppenbar) som avlöses av lugn och meditation i Kampen mellan liv och död. Det som särskilt tilltalade mina öron och mitt sinne var det nästintill humoristiska Fågelsång, med omsöm höga och låga läten, och en textur som kändes befriande tunn efter allt det maffiga.

Ibland hör jag en människoröst som talar: är det i mitt huvud, är det instruktioner till registranten (någon måste ha hjälpt till med registren!) eller talade interpreten med fåglarna? Bön efter kommunionen ”min väldoft och min sötma, min frid och min ljuvlighet” var ett underbart ögonblick av just det ljuva och ljusa, med enkla brutna ackord mot ljusa liggande dito. Det skapade en skön frid. Vilsamt. Storhet i det enkla.

Efter de avslutande styckena, där det igen var stort och massivt, följde en stunds häpen tystnad. Var det slut nu? Ändå hade Erik Boström nästan pedagogiskt hållit en rejäl paus mellan varje stycke, så det rådde ingen tvekan om var i den ovanliga världen vi rörde oss. Boström stannade anspråklöst kvar på orgelläktaren efter sin kraftprestation i färg och form, för han lockade verkligen fram klanger ur orgeln! Men där förblev han, hur vi än försökte applådera honom ner för trapporna.

Vad var vi då med om? Jag såg saliga ansikten, huvudskakningar, förklarade leenden och trötta blickar. Hörde ord som fantastiskt, tänk att kunna drunkna i tonerna, kroppsligt, barnsligt, ska vi inte åka till Stockholm 10 december på Messiaens 100-års jubileum och höra hela ”Bok om de heliga sakramenten.

Kvällens presentatör ville fort hem ”för att suga på karamellen” och lyssna till inspelningar med Erik Boström spelande Messiaen. Själv cyklade jag hem, med toner klingande i huvudet, och ett minne av ett av mitt livs största konsertupplevelser: Messiaens Kvartett till tidens ände, med en passionerad Frans Helmersson på cello, men det är en helt annan historia.

LENA SVARTSTRÖM

upp

Ålandstidningen, onsdag 25.06.2008

 

 

HENNES TONER BERÄTTAR OM JAPAN

Kaoru Hiyama är förvånad över att någon vill lyssna på henne. Orgelmusik är inte stort i hemlandet Japan. Trots det har hon gett ut ett flertal skivor och framträtt i japansk radio och TV.

Åland besöker hon för tredje gången. Vi har pratat med henne.

ORGELFESTIVAL 16 år gammal hör Kaoru Hiyama orgelmusik i en katolsk katedral i Hiroshima. Det är första gången- någonsin. För henne känns det som om ljudet kommer från Gud. Hon inser samtidigt att orgel är det instrument som hon är ämnad att spela. Några år senare erhåller hon ett studiestipendium vid Elisabeth-musikhögskolan i Hiroshima, vilket resulterade i orgelstudier i både Tyskland och Wien.

Musiken som språk

Vid det här laget har hon hunnit turnera runt hela världen och framträtt i många sammanhang. Ålands orgelfestival har hon besökt både 1985 och 1987. Numera är hon också rektor vid Musikkonservatoriet i Hiroshima.

– Orgelmusik är mitt språk, säger hon. Jag kan inte svenska eller polska eller bra engelska. Utan tonerna får berätta om vad jag tänker på. Jag vill genom min musik ge både frid och kärlek från Gud. Det lyckas inte alltid, men jag försöker i alla fall, säger hon.

Lyssnar med kroppen

Kaoru Hiyama skrattar förtjust när Ålandstidningens fotograf leder henne ut i grönskan i Esplanaden utanför Park hotell. Bara några minuter tidigare har vi konstaterat att den ”gamla stämpel” på orgelmusik har en del otalt med verkligheten. Orgelmusik kan vara mycket modernt. Man kan spela jazz, gospel och andra häftiga rytmer på orgel.

– Musiken är ofta gammal, men sättet att spela kan vara nytt, säger Kaoru. Även sättet att uppleva den.

– Orgelmusik kan man lyssna till med hela kroppen. Inte bara med öronen, utan med hela hyn, säger hon och nyper sig själv i armen.

Spelar fortare i Japan

Kaoru Hiyama är på snabbvisit på Åland tillsammans med vänner från Wien. Hon pratar flytande tyska och lite engelska och beskriver skillnaden mellan att spela i Europa och Japan.

– I Japan spelar jag väldigt fort. Jag går fort och jobbar mycket. När jag är på besök i Europa är jag här för musikens skull. Jag har inget annat att tänka på eller göra. Det gör att jag spelar mycket långsammare.

Konserten som hölls igår kväll i Finströms kyrka bestod av två stycken av Bach, ett av August G. Ritter och två av den japanska kompositören Takashi Sakai.

– När jag spelar Bach kan jag få en känsla av hur Bach tänkte, säger Kaoru. När jag spelar Mozart eller Sibelius känner jag deras tankar. Men jag kan ändå inte spela precis som de gjorde, för jag är japansk. Jag är influerad av mitt egen kultur och förflutna. Det kommer ut i musiken. Du kan höra det om du lyssnar efter noga.

LIZ LINDVALL

KAORU HIYAMA

Ålder: 54 år

Familj: ett barn

Bor: Hiroshima i Japan.

Aktuell: Orgelfestivalen.

Tycker om Åland: att det är fint, men kallt. Fotnot: Få spelar orgelmusik i Japan. Under en procent av befolkningen är kristna. Därför finns inte heller så många orglar. Ändå finns över tjugo kyrkor i Hiroshima. Alla är små och byggda i betong. Det gör att akustiken inte är så bra.

upp

Nya Åland, tisdag 24.06.2008

 

 

MAGISK AVSLUTNING PÅ INVIGNING

En öppningskonsert är inte bara musik utan också tal och talrik publik.

Britt Lundberg invigde festivalen med uppskattande ord till arrangörer och musiker och såg fram emot en mångsidig konsertserie.

(Som en parentes sagt: det var många utlänningar i publiken som a) inte hade en aning om vem BL var och b) knappast förstod många ord - en liten presentation och ett kort sammandrag på engelska hade därför inte varit helt fel).

Det var kloka ord om att låta musiken komma till en och inte styra upplevelsen, att låta tankarna sväva fritt, lyssna till musiken med samma enkelhet som till fågelsång.

Men sen var det dags för musik, nej vänta, inte ännu, utan en presentation av kvällens program framfört kunnigt och lugnt av Erland Mattson, och trots att det är orgelfestival var det inledande somrigt lätta Frescobaldi stycket ur Messa della Domenica ett av kvällens två orgelsolon.

Jenny Carlstedt tillägnade sedan konserten till minnet av Göran Blomqvist, mångårig kantor i Jomala. Det efterföljdes av något såpass ovanligt som musik för sång och violin. Gustav Holst var mannen bakom verket (mest känd för sin orkestersvit Planeterna). De fyra sångerna var melankoliskt berörande och andäktiga - och tyvärr gick det inte att urskilja särskilt mycket av texten. Jag uppskattar tryckta sångtexter!

Jenny Carlstedt kändes som en annan person än den jag minns, med ny frisyr, nya glasögon, en ladylike resning och en röst som verkade tyngre och med mera vibrato än förut. Rösten fungerade i alla höjdlägen.

Operakarriären och en mogenhet kanske var det som satt sina spår. Det var nog därför de enkla svenska andliga visorna, framförda rakt upp och ned, utan krusiduller inte riktigt satt naturligt - det var ingen känsla av folkmusik utan folkmelodier på klassiskt vis.

Det är möjligt att min förväntan om folklig a capella-sång färgade min upplevelse; nu var det arrangerat och med orgelackompanjemang. Jag vet en äng så frisk och grön, var i alla fall en frisk ny bekantskap.

Då satt Helmich Romans O Guds lamm ur Svenska mässan mera rätt! Med sin sirligt galanta orgelinledning och svängiga tretakt var det ett ”förbarma dig” som kändes lättsinnigt på ett skönt sätt. Och Carlstedt verkade trivas. Första halvdelen av konserten avslutades med violin solo: två satser ur Bachs partita i d-moll. Vilket solo! Nonna Knuuttilas fylliga violinton fyllde kyrkan där den mödolöst flödade fram. Underbart att ha i öronen under pausen.

Mera Bach: Några kända arior ur Magnificat, H-moll mässan och Mattheuspassionen. Och nu var Carlstedt på sin mammas gata. Min ande fröjdar sig i Gud min frälsare och vi fröjdade oss helt världsligt i Jennys fylliga röst. Agnus Dei ur H-moll mässan med sin innerlighet var för mig en av konsertens absoluta höjdpunkter Erbarme dich (Matteuspassionen) klingade skönt med alla tre musikanter i förening.

En helomvändning till 1900-tal och Åland. Nyligen bortgångne (hemgångne?) Jack Mattsons orgelkoral berör i sin melodiösa enkelhet. Vackert och svidande melankoliskt. Det folkliga och populära skickar sin aning.

Fastän stilen var en helt annan satt Maurice Duruflés Piae Jesu sen så fint. Ännu en höjdare: dramatiskt berörande. Då kändes Camille Saint-Säens musik mera lättviktig. Cesar Francks Panis Angelicus är en ”klassisk pärla” de flesta har klingande i öronen, men det kan inte förnekas att det är vacker musik. Nonna Knuuttilas enorma violinton fick en att önska mer violin. Ännu ett Agnus Dei rymdes med: av Carmen-mästaren Georges Bizet.

Publiken applåderade fram ett extranummer av Mozart. Och det blev ett magiskt ögonblick. En skön avslutning på konserten. Sen vallfärdade vi ut i den kyliga sommarkvällen.

LENA SVARTSTRÖM

upp

Ålandstidningen, torsdag 19.06.2008

 

 

HÅLL ÖRONEN ÖPPNA FÖR NYA KLANGER

Det uppmanar Gwardak inför orgelfesten

– Det känns lite som uppförsbacke ännu, det är efteråt som man känner hur roligt det är, säger Henryk Gwardak fyra dagar innan årets upplaga av Ålands orgelfestival drar igång.

MUSIK Henryk Gwardak är ordförande för föreningen bakom festivalen och det betyder också att han är en av dem som får jobba praktiskt under festivalveckan med allt från att fixa transporter till att ta hand om små praktiska saker som krävs för att festivalmaskineriet ska funka.

–Vi har tretton konserter på programmet i år, i fjol var de 15, säger han.

Några svårigheter med att få artister till festivalen är det inte. I Henryk Gwardaks artistbank finns i nuläget ett 30-tal musiker som väntar på att få komma till Åland.

–Det är glädjande att vår festival är så välkänd, tycker han.

Lördagen den 28 juni sitter han själv vid orgeln i Vårdö bönehus när solister, kör och orkester från Ålands musikinstitut uppträder.

Temakonserter

Under senare år har konserter med tema blivit allt vanligare. På årets konsert hittar man många exempel på det.

Erik Boström från Stockholm bjuder på en helafton med Olivier Messiaen, vars 100-årsjubileum firas över hela världen i år. Den ryske organisten Alexander Fiseisky bjuder på en lunchkonsert med enbart Bach och Andrzej Chorosinski ger konsert på temat ”Paris hälsar Mariehamn”.

I Saltviks kyrka kan man höra Ennio Cominetti från Varenna bjuda på en musikalisk resa genom Italien.

Svår Messiaen?

En konsert Henryk Gwardak gärna hade hört är Chorosinskis franska favoriter.

–Han spelade hela Widors symfoni nummer fem för orgel, annars brukar man bara höra toccatan spelas. Det är ett av mina favoritverk, jag har en inspelning i bilen, säger Gwardak.

Tyvärr får han inte höra den, han måste vara i Föglö den kvällen. Och Messiaen då, han har ju rykte om sig att vara svår?

–Han kräver en del av lyssnaren och har sina speciella harmonier, det är sant. Men jag brukar försöka tänka på vad musiken föreställer, vad kompositören tänkt på när han skrev. Och så ska man lyssna på hela verket. Ofta förstår man bättre efteråt vad det var man hörde, säger Gwardak.

När det gäller musik och andra kulturupplevelser är det alltid den egna tolkningen som är “sann”.

Mervärde

Som arrangör vet Gwardak att konserter med ”mervärde”, med sångare eller instrumentalist som medverkar drar mer publik än de renodlade orgelkonsertena.

Till öppningskonserten, där man ofta har en åländsk solist, brukar ett par hundra personer komma.

–Men jag tror också att Olivier Vernets avslutningskonsert med jazziga klanger kommer att dra publik, säger han.

Konsertvärd är också i år Erland Mattsson.

–Nu hoppas vi på festivalväder, alltså inte för vackert sommarväder, säger Gwardak.

På festivalens hemsida: www.alfest.org finns det fullständiga programmet dag för dag.

BENITA MATTSSON-EKLUND

.upp

Nya Åland, onsdag 18.06.2008

 

 

ORGELFEST MED NÅGOT FÖR ALLA

Årets orgelfestival, den trettiofjärde i ordningen, bjuder på tretton konserter i åtta kommuner. Såväl barn och ungdomar som inbitna musikälskare ska hitta något i programmet, lovar festivalchefen Henryk Gwardak.

Årets artister, runt 40 till antalet, kommer från Finland, Sverige, Estland, Ryssland, Polen, Italien, Frankrike och Japan. De tretton konserterna ska bjuda på olika teman så att besökarna har möjlighet att lättare välja efter eget intresse och smak.

I år firas också speciellt den franska kompositören Olivier Messiaens födelse, som skulle ha fyllt 100 i år. Konserten Olivier Messiaens 100 år med organist Erik Boström från Stockholm går av stapeln på måndag den 23 juni klockan åtta i S:t Görans kyrka i Mariehamn.

– Messiaens musik är speciell och mycket svår att beskriva. Han var en stor naturvän och är också känd för sina kompositioner som imiterar fågelsång, berättar Henryk Gwardak som är ordförande för föreningens styrelse.

För att också den oinsatta ska få större behållning av konserterna kommer Erland Mattsson att hålla en kort presentation inför varje stycke vid varje konsert. Gwardak hoppas också att flygbladet och programboken ska hjälpa vid lyssnandet.

– Det är alltid positivt för förståelsen av verken ifall man kan lära sig lite om dem på förhand, därför har vi i år bett om en kort inledning till varje stycke.

Öppningskonserten hålls på söndag den 22 juni klockan åtta i S:t Olofs kyrka i Jomala. Där medverkar en trio med åländska Jenny Carlstedt som mezzosopran tillsammans med violinist Nonna Knuuttila och organist Folke Forsman från Helsingfors. Lokalt blir det också i Vårdö bönehus på lördag den 28 juni, då Ålands musikinstitut presenterar kör, orkester och solister från institutet. Som dirigent fungerar Kjell Frisk, vid orgeln sitter Henryk Gwardak.

Långväga gäster

Den mest långväga gästen till årets orgelfestival är organisten Kaoru Hiyama från Hiroshima i Japan, hon uppträder i S:t Michels kyrka i Finström på tisdagen den 24 juni klockan åtta. Hiyama har medverkat i orgelfestivalen två gånger förut, åren 1985 och 1987.

Franskt tema blir det onsdagen den 25 juni, då konserten Paris hälsar Mariehamn hålls i S:t Görans Kyrka i Mariehamn av Andrzej Chorosinski från Warszawa, Polen. Också Chorosinski har deltagit förut, han var i själva verket en av dem som grundade festivalen för 33 år sedan. Chorosinski spelar hela den femte symfonin av Charles Maria Widor, vilket är något ovanligt.

– Vanligtvis brukar man bara höra toccatan, men den här gången har vi mer eller mindre beställt hela symfonin. Den är otroligt fin när man hör den i sin helhet, med många fina klanger och färger.

För den som gillar Bach är årets festival ett säkert kort, enligt Gwardak. Fredagen den 27 klockan 12 bjuder Alexander Fiseisky från Moskva på konserten Bach vid lunchtid i S:t Görans kyrka i Mariehamn. Fiseisky är en mycket känd rysk organist.

Väntar 1000 personer

Också i år blir det en barnkonsert, den här gången är det Erik Boström och Kaj-Gustav Sandholm som står för programmet i S:t Görans kyrka klockan åtta på tisdagskvällen.

– Det blir ett spontant och improviserat program med mycket kontakt med publiken. De visar hur orgeln fungerar och pratar en del kring det de spelar, berättar Gwardak.

Barnkonserten brukar vara populära, de senaste åren har den besökts av runt 100 barn.

Orgelfestivalen som helhet brukar dra runt 1000 personer, med mellan 50 till 100 besökare per konsert. Festivalen sponsras av ett stort antal aktörer på Åland.

– Utan hjälp utifrån skulle festivalen aldrig vara möjlig, vi är otroligt tacksamma över alla våra sponsorer, säger Gwardak.

Information om festivalen kan man hitta på www.alfest.org.

SARA OTHMAN

upp

Ålandstidningen, tisdag 22.04.2008

 

 

BACH, MESSIAEN OCH ITALIEN TEMAN PÅ ÅRETS FESTIVAL

Söndagen efter midsommar, den 22 juni, tas de första tonerna i Ålands orgelfestival. Det är trettiofjärde gången festivalen ordnas och arrangörerna är nöjda.

- Det har redan kommit in en del förhandsbokningar från grupper och det är roligt, säger Henryk Gwardak, ordförande för föreningen Ålands orgelfestival. 

MUSIK I år satsar man på en rad temakonserter. En helkväll med Olivier Messiaen, var 100-årsjubilem firas i år, en resa genom Italien med orgelmusikens hjälp och en renodlad Bachkonsert. 

Totalt tretton konserter hinns med under festivalveckan och många kyrkor blir konsertlokaler, bland annat i skärgårdsförsamlingarna Sottunga, Föglö och Vårdö. 

Vid nästan alla konserter fungerar Erland Mattsson som presentatör. 

Gamla bekanta

Årets publik får höra många "gamla bekanta". Som Erik Boström från Stockholm som i år tar sig an Messiaen och publiken får bland mycket annat höra den berömda "Chants d'oiseaux" där orgeln imiterar olika sångfåglar. 

- Det är ju hundra år i år sedan Messiaen föddes och det här är vårt bidrag till hyllningen, säger Gwardak. 

Andrzej Chorosinski från Polen var med när Ålands orgelfestival inleddes för mer än tre decennier sedan och han kommer också till årets festival. 

- Jag ser mycket fram emot att få höra hela Widors symfoni för orgel, man brukar annars mest bara spela adagiot. Det är underbar musik, försäkrar Gwardak. 

Organisten Kaoru Hiyama från Hiroshima kommer till Åland för tredje gången och festivalens "egna" sångerska, Jenny Carlstedt sjunger vid öppningskonserten i Jomala kyrka. Hon ackompanjeras av Folke Forsman på orgel och Nonna Knuuttila på violin. Musik av Bach, Roman och en del franska kompositörer står på programmet liksom Jack Mattssons "Choral". 

Till avdelningen gamla bekanta hör också Henryk Gwardak själv som i år spelar på orgeln i Vårdö bönehus när kör och orkester från musikinstitutet framför Buxtehuedes kantatsvit "Membra Jesu nostri". 

Musikresor

Till årets festival kommer den kände ryske organisten Alexander Fiseisky och han ger en hel konsert med enbart musik av Bach. 

- Det finns många som älskar Bach så jag tror konserten blir fullsatt, säger Gwardak. 

En resa genom Italien, i tid och rum, kan man göra tillsammans med Ennio Cominetti från Varenna. Han spelar allt från 1500-talets Frescobaldi till Rotondi. 

Festivalen avslutas med att Olivier Vernet från Toulon i Frankrike ger en konsert med modern och jazzig musik för orgel. Bland verken som ska spelas finns titlar som rumba för orgel och vals för änglar. 

Så långt årets festival och planeringen för nästa, den 35:e är i gång. 

- Nästa år har Lemlands kyrka en ny orgel och den ska vi definitivt använda, säger Gwardak.

BENITA MATTSSON-EKLUND

startsidan