Konsertens tema var ”En hyllning till Händel och Mendelssohn”. Kaj-Gustav Sandholm har ju som bekant mer eller mindre specialiserat sig på dessa kompositörer. Senast med Felix Mendelssohns ”Lobgesang” vid Alandica invigningen i april. I kväll satt han själv vid orgeln.

Konserten i Lemlands kyrka i lördags kväll, ”Den romantiska orgeln”, fick avsluta den 35:e åländska orgelfestivalen; detta med ett såväl virtuost som kontemplativt urval av kompositioner. Det är en fin gest av festivalledningen att avrunda med den nya orgeln, denna ”juvel” bland åländska orglar, för rondören i dess klang och dess fräschör.

Programmet inleds med orgelsonat nr 3 av Mendelssohn, ett primärverk för orgel av denne, och samtidigt lämpligt som start, eftersom det presenterar den nyromantiska Paschenorgelns klangmöjligheter - en sonat med stundtals intrikat stämväv och stundtals majestätiska höjder, som Markus Karas spelar väl, med rik och ordentlig registrering.

Att orgeln har fått en fransk-romantisk stil innebär samtidigt att den har en så kallad symfonisk stil. Det märkts tydligt att tonsättarna den här kvällen, inklusive Mendelssohn, som ju numera är en av de mest populära tonsättarna från den romantiska eran, lämpar sig väl för det klang- och uttrycksmaterial som den 19-stämmiga orgeln kan skapa.

Sedan följer en rad av verk som alla visar prov på den fina akustiken och orgeln; under de vita valven ljuder tonkavalkaderna av Louis Viernes, Max Regers, Maurice Duruflés kompositioner; de är något likartade i sitt stämningsläge och sin stil.

Jag tycker att höjdpunkten blir César Francks Preludium, fuga och variation i h-moll, en musikalisk triptyk som visar prov på Francks sällsynta begåvning och improvisatoriska ådra. Franck är ju känd för sin kontrapunktiska komplexitet, sin senromantiska harmonik och den graciösa modulationen av tonarter; och Karas får verkligen det meditativt klagande preludiet att andas, jubla och leva, liksom den outgrundliga fugan och den smakfulla variationen.

Markus Karas spel är genomarbetat och utsökt, stämföringen hela tiden smakfull och kongenial. Det står klart att det nya instrumentet är honom värdigt och att kyrkan är en utmärkt konsertkyrka numera.

Årlig orgelfeber

Ålands orgelfestival, denna årliga orgelfeber, är idag närmast en institution i det åländska kulturlivet; dess 35 åriga historia väcker vördnad.

En orgelfestival av det här snittet, med sina eldsjälar, markerar en kontrast till övriga sommarevenemang; och det kan tyckas behövas ett meditativt djup med oförglömliga musikaliska upplevelser en sommar som denna.

MARTIN HÖGSTRAND

Vårdö bönehus, fredagen den 26 juni
Frida Jansson sopran, Frida Österberg mezzosopran, Kaj-Gustav Sandholm orgel

Vad kunde vara lämpligare än konsert på Johannes döpares dag i Johannes döpares kyrka och dessutom med festlig trumpetmusik. För en otroligt skicklig trumpetist fick vi möta, som växlade mellan den svårspelade piccolotrumpeten, en ”vanlig” b-trumpet, en ovanligare c-trumpet och ett flygelhorn.

Konsertens första del bjöd på idel välbekanta stycken av Stanley, Clarke och Bach. Trumpetspelet, inklusive imponerande drillar, kändes plastiskt och levande medan jag upplevde orgelspelet som lite tungt och fyrkantigt.

Kontraster

Giulio Caccini, duktig sångare, verksam i Florens, utgav 1601 sångsamlingen La nuove musiche (den nya musiken), och han kan ses som en föregångare till den moderna operan, främst genom betoningen på recitativ. Hans Ave Maria var en mjuk och vilsam hyllning till jungfru Maria, med sordino på trumpeten och varsamt registrerad orgel. Som konstrast till detta: humor. Guy Eldrigdes Scherzetto för orgel förde oss på tivoli, Claude Bollings Allègre ur Toot Suite för trumpet och piano var rolig och virtuos musik som lät både Gryn och Narloch lysa I Noel Rawsthornes Line Dance för orgel, fanns både den graciösa lindanserskan och dumbo-elefanten, som till råga på allt pruttade med låga fagottoner. I slutet av stycket ingick citat som Per Olsson hade en bonnagård. Publiken skrattade åt det tokroliga.

Pillemariskt

Polacken Marian Swava är en hos oss relativt okänd kompositör med ett digert livsverk av körmusik och orgelstycken. Fuga-Bolerons blandning av tyngd-tramp och pillemariskt hoppande tilltalade uppenbarligen organisten.

Det gjorde även Brita Leutert-Falchs virtuosa, aktiva, modern toccata. Leutert-Falch är kompositör, organist och pedagog verksam i Flakstadt i Norge. Bland snabba synkoper i en glad cirkus-lovsång tittar psalmen Lova herren fram i små delar.

Mer kontraster: Vespérale ur den tidigare nämnda sviten av Bolling hade vemodsvacker början där flygelhornet fick sjunga. Musiken övergick i mera jazziga och gladare tongångar med virtuosa löpningar på pianot.

Konserten avslutades med Karol Kurpinskis Cavatina för trumpet och orgel. Trumpetisten fick lysa men i övrigt tyckte jag inte att stycket var särdeles intressant.

Interpreterna belönades med det jag i Ungern lärt mig kallas järnapplåder.

Från Uganda via USA till Åland… En lång och något osannolik väg, men fler än Patrick Kabanda har kommit på slingriga stigar till Åland för att spela orgel. Minns ni boken om Johanna Grüssners år i USA och hennes arbete med skolkören i Bronx. På bokens releaseparty fanns en viss herr Kabanda. Och resten är historia, som man brukar säga.

Första halvan av konserten spelade Kabanda Mendelssohn, Liszt och Bach. Rätt så traditionellt alltså. Vad jag särskilt lade märke till var registreringen: från majestätiskt och stort Con moto maestoso till varmt, vänligt tröstande i Andante tranquillo i den första sonaten av Mendelssohn. Allegrot som inledde den andra sonaten fick min fot att vippa i takt. Liszts adagio framfördes i en varm och vänlig ton, och Bach var Bach. Aktivt har jag noterat om preludiet.

”Intermezzo”

En liten paus följde. Avsedd att ge tid till registrering. Det blev något mer. Orgelbyggare och tillika den som stämmer orglarna inför konserterna, Hans Heinrich, fick hastigt rycka in: en pipa ville envist bara fortsätta pipa. Man behöver nog känna instrumentet mycket väl eller ha extremt skärpt hörsel för att uppfatta problemet. Heinrich uppmanade oss också skämtsamt att andas lite mindre. Temperaturen i kyrkan hade höjts på grund av oss vilket förorsakade problem med orgelns stämning. Det var intermezzot!

Sedan kunde musiken tala igen. Tid för Messiaen och Ordet ur Herrens födelse, La Nativité du Seigneur. Verket presenterades, liksom alla andra stycken under kvällen, av Erland Mattson, och det gick inte att ta miste på hans kärlek till Messiaen. I första delen, Herren sade till mig: Du är min son, ligger ett ackord botten och skapar en spiralrörelse, på det byggs en kraftfull melodi. Den andra delens metiation över det eviga livet och Guds godhet fick mig att sitta nästan paralyserat stirrande in i en ljuslåga.

Roligt, energiskt

Vilken kontrast till Zsolt Gárdonais Mozart changes! Ett verk skrivet för en festival i Oklahoma 1996. Rokokoklädda damer danstrippar till temat ur en Mozartsonat, det är lite smågulligt. Men hej, vad nu? Ett jazzband glider in och tar över showen. Vi förflyttas till ett danshak av helt annat slag. Orgeln blir ett helt band; tänk att kunna improvisera med sig själv inom ett instrument! De balettdansande damerna återvänder Men konkurrenterna får sista ordet. Rolig och energisk musik.

Patrick Kabanda fortsatte med en improvisation över en japansk vaggvisa. En envis orgelpunkt, ett ackord hänger kvar. Dov registrering, melodin smyger tyst i nattlig dimma. Men plötsligt framträder ett citat ur Sibelius Finlandia. Och en stund senare Ålänningens sång. Det skärper sinnet till att försöka klura ut vad som kunde komma härnäst.

Ytterligare en improvisation: När vi delar det bröd som han oss ger (negro spiritual). Ljus registrering, en öppen klang. Snabbt har Kabanda bekantat sig med orgeln i Saltvik för att kunna locka fram så disparata klanger. Registranten Katrin Gwardak fick nog jobba på!

Jazzig avslutning

Avslutande John Weavers Variationer över Sine nomine (utan namn) var till ära för alla helgon, fick vi veta av pålästa Erland Mattson. Ett jazzigt stycke som i sin mångsidighet av associationer och citat som t.ex When the saints go marching in, fick mig att tänka på Charles Ives Central Park in the Dark. Weavers verk hade bara mycket mer traditionella harmonier.

Uppskattande applåder gjorde att sympatiske Kabanda bjöd oss på ett extranummer. Än en gång en total kontrast: Händels lugna Largo fick oss att landa mjukt.

Tack för en mångsidig färd, Kabanda.

LENA JOHANNA SVARTSTRÖM

Patrick Kabanda är en ung organist, född 1975 i Uganda men musikutbildad i Brevard Collage i North Carolina USA. Att bjuda in honom till Ålands orgelfestival, tycker jag var ett lyckat drag då Kabana som kallade sitt program,”Orgelmusik med afrikansk tusch”, faktiskt bjöd på något extra. Den halvfyllda kyrkan hade en förväntansfull publik.

Det är roligt att orgelfestivalen satsar på en konsert för barn och ungdomar. Men årets konsert lade sina toner högt ovanför publikens huvud. Många orkade inte ens lyssna, tills orgelbyggaren kom in.

Roger Syrén hälsar oss välkomna till den 35 åländska orgelfestivalen och ägnar en stund till att minnas Stefan Snellman, prost, ivrig orgelälskare och festivalens allt-i-allo, som under året hastigt gick vidare till andra dimensioner.

Ingen orgelfestival utan Bach –självklart inleddes årets festival, den trettiofemte i ordningen, med Bachs toccata, Adagio och fuga i C-dur.

På söndag, den 21 juni, börjar Ålands orgelfestival och det är den trettiofemte festivalen i ordningen.

MUSIK Artister från nio länder bjuder på ett varierat program i nio av Ålands kyrkor när landskapets äldsta musikevenemang, Ålands orgelfestival, arrangeras i juni. Festivalen inleds och avslutas med musik på ny orgel anpassad för den romantiska musiken. Ålands orgelfestival har sedan 1975 återkommit varje år.